Start
Nyheter Nyheter Insändare Debatt/insändare Kalender Företagsbloggar Blogglänkar Länkakatalog RSS

UTRIKES I GULSVART

 

Vår redaktör har varit strängt upptagen ett par månader med ett projekt kallat Fämte Boka, som Tankesmedjan Årjäng Förr ligger bakom. Om det blir någon bok så släpps den i samband med Skyltsöndagen vid månadsskiftet nov/dec. Inte vet jag om jag har den juridiska rätten att visa ett par bilder och ett utdrag ur en artikel jag författat alldeles själv, men det gör jag ändå. UTRIKES I GULSVART lät som en gôrbra rubrik, ända tills jag upptäckte att juniorlaget, där jag ingick, inte alls var dressat i gult och svart.
Nu frågar jag vädjande: Har någon en FÄRGbild av ÅIF från modern tid? A-laget eller ÅIF Dam är OK båda delarna, med namnen på spelarna. Skarpt foto föredras. Boken trycks i 4-färg.
Att någon skulle ha laguppställningarna från juni 1945 är väl inte att hoppas på. (1946 har jag).

 

 

 

De första stegen på norsk mark var för artikelförfattaren (t h), 14 år 9 månader gammal, omtumlande. Han hade aldrig varit utanför Sveriges gränser tidigare. Huvudbonaden (Mora-Nisse-luva) var säkert ny för norrmännen och nya var definitivt de ljusbruna fotbollsskor (med stålhätta framtill!) som hängde över axeln. Ett år äldre är Hans Hansson i keps. Hans var son till Ellen och Johan Hansson, som drev kafé och matservering på andra sidan Riks-9an vid Årjängs travbana. Längst t v, nästan i diket, är hotellägare Harry Setterlind i färd med att tända en cigg. Harry spelar inte i A-laget, men det gör folkskoleläraren Moritz Sundbro på väg mot kameran. I bakgrunden ser vi en med ljust, yvigt hår, som liknar Said Zackrisson, men spelade han fotboll? Jag minns inte. Det gjorde han nog. Grabben med pappväska som vänder profilen till är i alla fall Carl-Eric Carlson, 16, son till möbelhandlare A O. Bredvid honom, lite längre bort, står frisören Arne Zetterqvist, 18.


VÄDRET SVEK
Framemot matchdags började vädret att visa sig från en mindre välvillig sida, men det hindrade inte de fyra lagen att med fanorna hissade i stram givakt huttra i regnet och snålblåsten. Mysenjuniorerna hade bästa vettet, eller klokaste mammorna, när det gällde att klä sig förståndigt, för de paraderade i långbyxor. Vi ÅIF-juniorer på andra flygeln är kortbyxade. Till min häpnad ser jag av denna bild att vi årjängsungdomar inte alls var gulsvarta, vilket jag trott i mer än 70 år, utan blåvita. Denna artikels överskrift Utrikes i gulsvart, som jag varit så nöjd med, gäller alltså bara A-laget. Men nu går det tyvärr inte att korrigera den rubriken. Av trycktekniska skäl.

 

 

MATCHERNA
Hur jag än bryr min hjärna, kan jag för mitt liv inte komma ihåg, om A-lagsmatchen spelades före eller efter juniorkampen. Det jag är bergsäker på är i alla fall att våra svenska idoler Östen, Hugo, Lars-Erik Olsson, Inge, Moritz, Gustaf och Bertil efter två väldigt jämna halvlekar stod som segrare med siffrorna 2-1. Vår centertank, Lars-Eric Nian Ericsson, måste väl också ha varit med, men jag hittar honom inte på fotografierna. Det var han som brukade göra målen.

 

SMÅGRABBAR MOT MÄN
Juniorlaget, där jag på papperet ingick som högerytter men i praktiken deltog lika litet som de 1500 i publiken (i ingressen råkade jag visst fördubbla siffran), mötte ett övermäktigt motstånd. Det hade en viss förklaring i tävlingsbestämmelserna som inte harmonierade broderländerna emellan. I Sverige var man junior till 18 års ålder, medan motsvarande regel i Norge var satt till 20 år. Vi får skylla på det.

RÄDD OM SKORNA
Trots all utskåpning borde jag veta vad vi förlorade med, men det gör jag inte. Förträngt. Kan det ha varit 1-6? Själv har jag inget minne av att jag överhuvudtaget vidrörde bollen, kanske av respekt för den äldre, huvudet högre och betydligt muskulösare vänsterbacken jag hade emot mig. Eller var det av omtanke om mina nya skor?
Man borde som minimikrav kunna begära att jag skulle kunna rabbla upp vilka spelare som utgjorde mitt eget lag, men det kan jag inte. Och inte går det att av suddiga bilder rekonstruera uppställningen. Ännu sämre syns det förstås så här i Portalen. Så mycket ser jag ändock som att jag själv vid välkomstceremonin står bredvid vår målvakt, som tydligen var Arne Zetterqvist. Av övriga tycker jag mig känna igen Hans Hansson och min bästis Carl-Eric Carlson (båda t h om Arne) och långt till vänster möjligen Sven Ford och Göte Skogström. Dessutom har jag pratat med Per-Evert Ottersten, som med bestämdhet påpekar att även han var med, som vänsterytter.

18 maj 2019


Skriv kommentar

Man ska ju inte vara petnoga men rätt ska vara rätt. Moritz Sundbro hade nog inte bytt namn redan då bilden togs utan gick under sitt ursprungliga efternamn: Olsson. Vågar skriva detta eftersom jag vet att alla Sûckebjönnättlingar är perfektionister och avskyr felaktigheter.

Med vänlig hälsning

Postat av Erik Nilsson den 21 maj 2019

EFTER EGNELLS

En av de få större värmländska travnobiliteter jag aldrig sett live, är Th Egnell. Jag tror inte han såg mig nån gång heller. Däremot har jag upplevt några Egnells Memorial. 1987 t ex då Frank Högbergs fenomen Listjärn ute vid räcket brände av en påskraketspurt som gav målfotoseger och lagerkrans.

I fredags var det dags igen. Det finns en urgammal regel: Björn Goop första gången upp på norsk häst = seger. Den här gången gällde inte den regeln, fast ändå på ett sätt. Vi omformulerar: Björn Goop tredje gången upp på norsk häst = seger. Grabben från Lökene har kört Joker C.K. vid tre tillfällen, vilket varje gång lett till vinst. Den 2 oktober 2016 vann de båda i Årjäng som favoriter. Ett par veckor senare hände samma sak på Romme. Tredje gången var nu på långfredagen, samma visa, men den här gången nästan helt utan förtroende från (den numera licensierade) spelarkåren.  Odds 18 (aderton) gånger!! Att inte ens våra Kloka Gubbar i teve har fattat det här med: Björn Goop upp….

När den slitstarkaste av de slitstarka, Listjärn, vann sitt memorial var det förstås Carl-Erik Andersson som körde. Han bar hedersnamnet Åslanda- Kometen efter sitt ursprung på Öggårn i Åslanda norr om Årjäng. Där har det uppfötts, tränats och tävlats med travhästar sen långt före vår tideräkning. På 30- och 40-talen använde Gustaf på Östby, Gustaf på Tomta och Edvin på Öggårn m fl den då ganska bilfria landsvägen (nuvarande 172:an) som rakbana. På de 950 meterna från Liberga till Gålekuul knäpptes tider och tävlades i imponerande farter, vilket gav synbara resultat när hästarna sen kom till Årjäng och Färjestad.

Edvin Andersson var en av dem som heatade på rakbanan i Åslanda och han och hans vackra Fjällbruden segrade i Egnells 1949. Edvin var farfar till 1987 års segerherre Carl-Erik. Ledet mellan dem var Folke, även han givetvis hästkarl (Elsbjörn och flera andra).

 

På väggen hemma hos Kometen har den här tavlan en hedersplats. Holmedalingen från Göteborg Frank Högberg har skjortan uppknäppt vilket inte var ovanligt, så satt han och körde Listjärn även om gradstocken visade minus 10. Den drivne fotografen C-E Andersson har lyckats få med alla reflexer och skuggor.

I min värld var fuxan Fjällbruden mycket ljusare än hon verkar på den här bilden, där hon och Edvin på Öggårn paraderar efter segern i Egnells Memorial 1949. Hur som helst var hon en fröjd för ögat med ett vackert trav. Trimmad på raksträckan i Åslanda. Fotograf är icke C-E Andersson, som just vid denna tid nätt och jämnt lärt sig gå.

En ingift släkting till mig hittade i en låda skräp han ropade in på auktion den här tjusiga plaketten. Ganska tung, storlek ca 5x4 cm. När delades såna här ut? Inte i Egnells, det fattar t o m jag, för det står att läsa Svensk/norska dagen. Hästen? Kusken är lik Folke Hjalmarsson, men med en sån här pälsrock kan det vara vem som helst. Vem vet? (Leif Eriksson, masa dig upp ur jakuzzin och svara!)


 

21 april 2019


Skriv kommentar

KOMMER DOPINGPOLISEN?

Snopet, snopet var det att jag även i år missade att anmäla mig till Vasaloppet. Nu har jag definitivt tröttnat på att aldrig komma fram i telefonslussen och får ägna mig åt skidskytte i teve i stället. Nån 10-årsmedalj för träget stakande mellan Sälen och Mora lär jag därför aldrig få men som en liten tröst vill jag visa pengen som min synnerlige vän Johan Fredrik Mikael Nilsson erhöll första söndagen i mars månad detta år. Inte för att jag på minsta sätt känner mig delaktig i Fredriks bragd, men jag har i alla fall inte aktivt motarbetat honom och dessutom bor vi i Källsbyn båda två. Grattis, grattis, Nilsson!


Här är tecknet på Fredriks bragd. Den kan ingen ta ifrån honom, så länge blåbärssoppa och pasta inte är dopingklassat

Fredrik har aldrig varit dopad, vad jag vet. Om vi nu inte klassar ett omåttligt intag av blåbärssoppa och stuvade makaroner som dopning. Dock, frågar du mig så borde nog WADA ta en titt även på kolhydrater.

Fast österrikarna, dom dopar sig. Och ryssarna! Och alla andra utom blåögda, redliga svenskar. Men nu har jag, visselblåsaren, bestämt mig för att rak i ryggen träda fram och spräcka den vackra illusionen. Dopandet har nämligen till  min fasa nått en av de sporter jag allra mest ägnat mig åt: BRIDGEN. En norsk – jojo! - elitspelare har erkänt doping och blivit avstängd i mer än ett år. Vad stackarn fått i sig eller på sig, har jag ingen aning om. Kanske var han epo-behandlad eller kanske har han mångåriga astmabesvär.

Direkt förpassas jag i tanken tillbaka till 1960-och 70-talen och källaren på Hotell Nordmarken, där vi varje måndag trängde ihop oss i ett snålt tilltaget utrymme med en takhöjd av 1,80 meter (nåja, där överdriver jag nog , eller underdriver, en aning).

Redan efter 5 minuters spel (19.05 alltså) låg tobaksröken som en yllefilt över de sex grönklädda borden, där 22 nervösa spelare bolmade, medan 2 övriga tävlande (Sture Persson och jag) fick ägna oss åt passiv rökning. Inte blev det bättre av att en och annan passade på att, när vederbörande satt träkarl, smita ut på toaletten, inte alla gånger för att lätta blåsan utan för att stärka nerverna med något ur fickflaskan.

Halvvägs in i aftonen var det paus och dags för en sillmacka hos källarmästare Leijon i matsalen en våning upp. Till detta hörde regelmässigt ett à två spetsglas (aldrig för Sture!) starkt från Skåne och något läskande från Göteborg (Pripps). Sillen med tillbehör stimulerade, det kan fastslås, till friskare budgivning och dristigare spelföring efter pausen.

Men kärnfrågan är: Kan denna typ av näringsintag ses som doping? Svaret är otvetydigt: JA! För ett antal år sedan diskades ett helt SVENSKT pistolskyttelag för att en lagmedlem hade svept en starköl före sista rundan. Under våra bridgeturneringar skulle en stark, inte ens om den varit en stor stark, överhuvudtaget ha märkts i mängden.


Vår pokal må vara anskrämlig, men den är VÅR, vunnen i en REN kraftmätning i en REN sport. Eller?

Vad jag vill ha sagt, är att många av oss ska tänka oss för innan vi frustande av moralisk förtrytelse pekar finger åt österrikare och andra utlänningar som råkar ertappas sittande med en spruta i armen. För min del darrar jag varje gång det ringer på dörren. Kan det vara dopingpolisen som kommer för att ta ifrån mig nysilverpokalen jag fick när Lihr Holby och jag vann klubbmästerskapet 1969?
 

8 mars 2019


Skriv kommentar

IN MEMORIAM

På Facebook, allas vår livlina till Stora Världen, har jag inhämtat att Min Gamla Skola har, som det heter, skattat åt förgängelsen. Med egna ögon har jag häromdagen sett förödelsen.

Normalt sett borde jag nu, skakad i mitt innersta hulkande ha hängett mig åt utgjutelser över att allt, precis allt, av okänsliga byråkratiska räknenissar måste slås i spillror och att allt var bättre förr. ”Nu ska hela rasket rivas, nu går 34:an i himlen in”.

MEN! Ett vrångstyre är jag av födsel och ohejdad vana så därför gör jag inte det. Och eftersom jag inte satt min fot i Min Gamla Skola på 50 år har jag ingen som helst åsikt om vilket skick den befann sig i när den grymma grävskopans hemska armar satte klorna i den en gång så vackra byggnaden.

Pampig är ett adjektivattribut som verkligen sitter bra vad gäller den år 1935 invigda skolan. I förgrunden finns en sandplan, där en kvarglömd fotboll skvallrar om områdets användning. Fast jag tror att här ännu tidigare fanns ett pedagogiskt trädgårdsland(?).

En god sak – minst – vill jag framhålla: Aldrig mer kommer jag att inledas i frestelse att i 20 minusgrader sticka fram tungspetsen och slicka på utetrappans ledstång av järn! En svag karaktär parad med experimentlusta förledde mig till det experimentet ungefär en gång per vinter. Det var sämre förr!

Mina sex skolår (1937-42) förflöt eljest utan större incidenter. Hulda Andersson lärde oss läsa och be morgonbön. Fröken Andersson var en alldeles utmärkt lärarinna som såg lite sträng ut men sannolikt inte var det. Anders Walfrid Mellby tog över från och med klass 3. Han var en kolerisk natur som avverkade pekpinnar i parti och minut genom att i ilska slå dem i katedern. Mitt emot vårt klassrum (åk 3-6) fanns ett MATERIELRUM. Genom att dagligen se den skylten lärde jag mig att materiel= grejer, medan material är = sånt man gör grejer av. Ingen dålig kunskap att ta med sig ut i livet. Mitt favoritämne var – kanske därför? - definitivt RÄTTSKRIVNING, ett varje vecka återkommande inslag i MODERSMÅLET. I femte klassen stavade jag fel på ordet bibliotek, vilket än i dag grämer mig. Fortfarande kan jag vakna svettig och se ordet biblotek framför mig.

Skolan hade från Föreningshuset övertagit en mycket liten boksamling, för vilken Mellby i sin egenskap av överlärare bar ansvaret. På hösten i klass 3 tyckte han att jag behövde stimuleras och skickade med mig hem Gösta Berlings saga. Det vill jag bara ha sagt, AW, att den gången överskattade du nioåringens mognad! Med råge.

Inte alltför mycket minns jag annars från mina sex första skolår. GYMNASTIKlektionerna (brännboll, hela havet stormar) var höjdpunkter. Fotboll spelade vi tyvärr mycket sällan, vad jag kan erinra mig, sandplanen kanske inte var bra nog. 4,32 i längdhopp när jag gick i fyran var jag mycket stolt över. I sexan hade vi en terränglöpning med start vid Katjärn. Vi killar hade enats om att vi inte skulle tävla på allvar, men Tore Bergström satte in en spurt 100 m kvar så då drog vi på allihop. Först i mål var jag men det var bara genom en urtaskig manöver. Jag trängde mycket osportsligt Sven på Östtomta (och Trollhallen) mot räcket vid Ruusesåga, när han var på väg förbi. Jag har bett om ursäkt många gånger, men vad hjälper det. En simpel fuskare, det var vad jag var. Är?

 

Skolstyrelsens ordförande snickaren Gustav på Slängom (Larsson) klår sig i skallen när han diskuterar bygge med rektor Ingemar Nordin. Tillfället är taklagskaffet när högstadiet uppfördes år 1962. Aven det huset har nu gått i himlen in. I bakgriunden förser sig småskollärarinnan Helny Lidén med kaffe och tårta.

År 1942 firades Folkskolan, som fyllde 100 år. Två (2) elever i hela skolan hade alltför usel SÅNGröst för att få ingå i kören, när det i kyrkan skulle sjungas vackra sommarsånger; jag och Bengt Danielsson, son till målaren Erik. Vi fick sitta i klassrummet och teckna. Bengt var duktig på att rita, men jag kunde inte det heller. Fast ännu sämre var jag i TRÄSLÖJD. Och VÄLSKRIVNING!

Så mina första skolår måste ha varit en enda lång pina! Nej, nej, nej, jag trivdes alldeles förträffligt, även om jag kunde ha råkat illa ut när jag en slaskig marsdag råkade slänga iväg en hård snöboll över hela skolgården och rätt i ögat på Alf Karlsson. Den annars fredlige Alf kom rusande i full fart 30 meter och klippte till, inte mej utan killen bredvid mig, som råkade vara Putte i Backe, en herre man i vanliga fall inte satte sig upp emot. Oskyldige Putte blev så häpen att han satte sig i snön utan att fatta ett jota.

Fanny Rosells luncher i källaren bredvid slöjden kan man också nämna. 1942 var Årjäng en av Sveriges första kommuner att erbjuda skolbespisning. De som bodde i närheten, på Kyrkåsen, fick dock gå hem och äta.

Av någon egendomlig anledning minns jag apropå mat ett av mina sällsynta besök på pojktoaletten. Där fanns förutom pissränna sex vattenklosetter utan dörrar. På en av dessa satt min klasskompis, den genomsympatiske, storväxte, rödlätte Börje Eliasson i godan ro och åt smörgås, en rejäl s k kakefjâling. Varför detta har fastnat i minnet, har jag funderat mycket på.

Det hade varit bättre om jag kommit ihåg Norrlands floder och huvudstäderna i Sydeuropa. Eller Norges fjordar.

.

Mot söder är skolan lika imponerande. Här finns faktiskt ett fotbollsmål, mycket primitivt, men dock ett mål. Planen lutade illa ner mot söder och två fåror i längdriktningen, nästan diken, gjorde det svårt att få igång något elegantare passningsspel. Till höger, utanför bild, fanns en hoppgrop, där 4,32 var en fullt brukbar notering 1940.

21 februari 2019


Skriv kommentar

HÄNGER PÅ HÅRET

Som gravt slö och slapp jasägare har jag aldrig någonsin frestats att beträda den politiska vädjobanan. Dessutom är jag extremt vårdslös med sanningen, vilket visar sig om inte annat så redan här, i ingressens första mening. För visst har jag många gånger varit lockad av att stå där i riksdagens predikostol och inför 350 andäktiga kollegor med klar och tydlig stämma, utan dialektala dissonanser, kärnfullt få kläda mina åsikter i viktiga dagsfrågor i väl valda ord. Att jag väldigt sällan ägt några sådana åsikter, det är en helt annan sak. Alltid skulle jag väl kunna krysta fram en och annan lillgammal floskel. Huvudsaken är att man låter säker.

MEN, det finns ett oöverstigligt hinder. Jag har inte HÅR till att bli politiker!

 

Så himla klädsamt, men i begynnelsen svårt att definiera

För att komma nånstans och sticka ut från mängden, måste man kunna göra nåt åt hårväxten. Har man som jag ett normalfett, svårfönat, svårbenat hår, då kan man på sin höjd bli en i mängden, en jämngrå liten kossa i  en boskapsbesättning som bara jamsar med och lyder. ”Trycker gul knapp”, som det heter.

Att den här frågan just nu är aktuell är Amandas fel. Eller förtjänst. Fru Lind är vår nya kultur- och idrottsminister, som på riksnivå erhållit en motsvarande funktion som han har, vår egen Ove Lindström, honom som ni säkert sett agera så rent fenomenalt på Facebook. När jag först fick syn på Amanda trodde jag att det hon hade på huvudet var något afrikanskt i konstfullt virad enfärgad batik eller möjligen en rikt ornamenterad kalebass. Eftersom hon är MP fick jag för mig att det hade en djupare innebörd och hade med kampen mot koldioxidutsläpp att göra. Så var det inte. Det var egenproducerat hår. Bara löjligt om jag själv skulle försöka mig på att odla nåt liknande! Det skulle dessutom vara nästan omöjligt att schamponera en gång varannan månad, så som jag gör med nuvarande frisyr.


Det som fascinerade på förre svärmorsdrömmen Anders Borg var den lilla fräcka tofsen i nacken. Snyggt men inte pråligt.

En annan idol är förre finansministern Anders Borg, svärmorsdrömmen som så käckt dinglade med sin lilla knut i nacken. Inte trodde man väl att en minister kunde få se så modern ut? Kunde jag bara få nackhåret att bli långt nog så vore det nog, jämfört med Amanda-projektet, en betydligt mer realistisk idé att ta rygg på Anders. Det är bara det att AB, min idol, numera bara är en ex-dröm för suktande svärmödrar, eftersom han för det första klippt sig, för det andra gift sig och för det tredje dinglat med andra prydnader, på framsidan av Anders, vid något festligt tillfälle. Inte ens i sådana sammanhang, lite mer nöjesbetonade, har jag något att komma med.

Nej jag har verkligen inte mycket ställa upp med i inom politiken. Har helt enkelt inte HÅR. Det får bli att fortsätta som förut och gnälla på allt. Då har manj i alla fall med sig en massa likatänkande.


 

 ÄVEN LOKALT HÄNGER DET PÅ HÅRET.På bilden applåderas vårt eget kommunalråd Daniel Schützer för en i Nordmarken aldrig tidigare skådad mohikanfrisyr. Det är Tankesmedjan Årjäng Förr som klappar händer. Året är 2014. Lägg märke till samtliga övriga närvarande herrars totalt intetsägande hårarrangemang.


 

1 februari 2019


Skriv kommentar

LANDSLAG MED ÅRJÄNGSINSLAG

Att Årjäng figurerar i landslagssammanhang i fotboll, det är verkligen inte vardagsmat. Om sanningen ska fram så har det aldrig hänt. Inte förrän nu. I morgon får en spelare med anknytning till Nordmarken dra på sig landslagsdressen och springa ut på planen i Algarve för att representera sitt land. Det känns stort!

MELENIE WATTS är uttagen till Norges U19-lag som ska möta England och Holland i en miniturnering där nere i Portugal. På plats är tyvärr inte två stolta morföräldrar, Inger och Rolf Johansson, vilka i stället får hålla  tillgängliga tummar hemma på Sjötorpsvägen i Årjäng.

Melenie är faktiskt född i Göteborg, men flyttade redan vid 1 års ålder till Årjäng, där hennes fotbollsfostran tog sin början. Carl Johan Askman var den tränare som lärde henne grunderna. Mestadels har hon fått spela i olika pojklag eftersom det har varit lite ont om  fotbollstjejer i hennes årsklass. Melenies plats i laget har varit som målvakt. Visserligen är hon fysiskt sett ingen rese men det har uppvägts av utmärkt placeringsförmåga och en osedvanligt god spänst som gjort att hon nått även höjdbollarna. Dessutom är hon totalt orädd, vilket kan få vilken forward som helst att darra när Melenie kommer utrusande.

För sju, åtta år sedan flyttade Melenie med sin familj till Oslo, där hennes utveckling till toppspelare rullat på otroligt fint. Landslagstränaren Nils Lexeröd fick ögonen på henne redan för flera år sen, när hon gjorde flera strålande matcher i sin klubb Stabaek. Nu är hon framme vid ett stort delmål: landslagsplatsen.

Vi åtar oss gärna att hjälpa morfar Rolf på Koppra att hålla tummarna de närmaste dagarna, Rolf som själv spelade boll hemma i Kristinehamn i mycket unga år. Han verkade sedan som ganska framgångsrik tränare av ett av ÅIF:s pojklag vid slutet av förra århundradet. Då samarbetade han med Sune Fredin, den Bengtsforsfödde legendaren som spelare, tränare, föreningsman och domare inom fotbollsskrået.

Mor Maria var ingen oäven fotbollsspelare hon heller. Dessutom är hon, liksom hästägande pappa Rolf, travintresserad. Hon arbetade före flytten till Oslo ett antal år som sportassistent på Årjängstravets sekretariat under Göran Axelsons ledning. Som tjänsteförmån ingick blomsterbekransning när det var dags för midsommarfirande.

15 januari 2019


Skriv kommentar

jättekul läsning och lycka till.

Postat av Henrik Hedefur den 21 januari 2019

Vilken duktig tjej! Så stort och så roligt!

Postat av A-S Bäck den 18 januari 2019

Vad roligt och läsa,Kroken!

Postat av Maria den 15 januari 2019

HUT GÅR HEM

Med en dåres envishet och samma dåres självgodhet har jag för en totalt ointresserad barnaskara otaliga gånger upprepat att jag under 67 års träget bilförande aldrig ådragit mig en enda anmärkning i mitt körkort. Inte en fortkörning, inte en parkeringsbot och inte ens en prick för rattonykterhet. Jag har slagit mig för bröstet och med en viss nedlåtenhet sett ner på alla de törstiga vänner från broderlandet i väster som råkat ställa sina fordon åt fel håll utanför Systemet (eller är det Apoteket?). ”På fem minuter skulle en vaken parkeringsvakt där få ihop till hela månadspengen har jag basunerat ut skriftligen.

ÄNTLIGEN TYST
Nu täpps den breda käften till på mig. För att idag, fredag, ha ”Stannat eller parkerat fordon mot färdriktningen (3 kap.52 §) ” har jag till Polismyndigheten i Karlstad tvungits inbetala 400 kronor. Egentligen alldeles för billigt om man ser det i ett större perspektiv. Låt oss ponera att jag under de 67 åren brutit mot nån paragraf så sällan som endast två gånger per år, så blir boten för varje överträdelse 2 kr 99 öre! Inte ens 3 spänn. Här snackar vi verkligen Black Friday!

SJÄLVBEDRÄGERI
Likt alla brottslingar försöker jag att inför mig själv slingra mig undan ansvaret. ”Jag är svårt handikappad av ett dåligt knä och vågade därför inte korsa den isiga vägbanan.” ” Två fordon stodo redan parkerade på andra sidan gatan, där jag egentligen borde ha ställt mig. Ville inte bli ett trafikhinder”.
Nej, sanningen är den att jag bedömde risken att bli påkommen vara minimal på Brunnsvägen, där jag aldrig tillförne sett en polisbil eller en lapplisa. Inte sedan området började bebyggas 1955. Och inte dessförinnan. En kalkylerad risk var vad jag tog. Men den här gången sket det sig. Det gör mig riktigt gott!

EKONOMISK NOLLVISION
Något avbräck i ekonomiskt hänseende föranleder det sannolikt inte att jag åkte fast. Som pensionist får jag ju e tuste pengar extra frånåmä den här månaden (det har både Stefan, Lööf och Uffe lovat) och förresten säljer jag lätt den här krönikan till nån tidning och kallar det kåseri. Vi som är frilansande Kulturprofiler har våra knep.


Att det inte är första gången skribenten tar miste på färdriktning när han ställer ner sin bil visar detta foto. Just den gången slingrade han sig undan lagens långa arm. Men vi vet att den som hamnat på fel sida lagen har svårt att ta sig tillbaka till den rätta. Låt oss hoppas att de fyra hundralapparna blir en väckarklocka.

Nu har HUT GÅTT HEM för denna gång, tack för det!

God Fortsättning!

 

 

 


 

4 januari 2019


Skriv kommentar

Nationen fick spark på fel ställe

Jag hade för avsikt att författa en från hjärtat kommande tillönskan om ett GOTT NYTT ÅR när jag i dagbräckningen denna nyårsafton gnuggade nattsömnen ur ögonen. Tappade emellertid orken totalt när 2018 avslutades rent katastrofalt illa: NWT fattades i lådan! Jag ringde runt till folk i närheten - Lennartsfors- och fann att av fem tillfrågade bara två hade fått sin tidning. Här ligger en hund begraven, Ander! Konspiration? Kan det ha med regeringskrånglet att göra?

VAD SA GUSTAFSSON?

Morgonsur som vinäger fick jag nöja mig med DN. Inte blev humöret bättre när jag inhämtade att Gustafsson sade sig ha ”gjort så många besvikna. Det var inte bara jag som slogs i dag, det var en hel nation” säger Gustafsson, kallad The Mauler (vilket jag fritt översätter till Krossaren). Redan efter 29 sekunder fick Jones, motståndaren, (som väl slogs för Trump och hela USA?) in en spark i skrevet på vår svenske representant. Mitt fotarbete försvann och jag kunde inte riktigt stödja mig på benet” berättar Gustafsson. Fotarbetet är ju så oerhört viktigt om man tävlar inom MMA.

Eftersom jag själv har ganska ont i ett knä och haltar svårt, känner jag med vår man och det gör faktiskt fruktansvärt ont bara att föreställa sig hur sparken i vårt svenska skrev kändes. Om det finns nån fru Gustafsson lär det även för henne ha varit illavarslande. Tankarna går därför nu till den eventuella familjen och särskilt då till Mauler själv, han som tog smällen för oss dvs hela nationen.

Mungiporna fortsatte ännu längre neråt av nästa rubrik: Tungt svenskdag i Tour de Ski. Mest förstås för det horribla språkfelet men även för att vår egen fröken Nilsson, Stina, slet ont i skidspåret och hade 38 tjejer före sig i resultatlistan. Men herregud, det var ju inte sprint! Det här är sånt som händer. Vi vänder blad.

 

Den här tomten, som står vårt hjärta nära, kidnappades inte i Boo.  Av säkerhetsskäl nämner vi inte var han finns. Vi kallar honom Hällslundstomten.

BROTTSVÅG I BOO

Mycket svårare att mentalt hantera är den brottsvåg som drabbat stadsdelen Boo i Nacka på Värmdö. Där har jag bekanta som alltid hållit moralen högt. Nu har ett (äkta?) par i deras grannskap gjort en räd i villaträdgårdarna och stulit 42 (fyrtiotvå!!) jultomtar, renar och annat pynt. Bara tanken att behöva vakna upp och sakna sin älskade tomte därute på gräsmattan känns som en spark i skrevet. Måste kännas som att förlora en del av sin identitet eller en familjemedlem. Vart är vi på väg?

VI FICK INTE LÄMNA IN
Jo, vi är på väg rätt ner i träsket. Tillåmed en så god vän som spelbolaget ATG har svikit oss Detta gjordes genom att totomatsystemet tilläts haverera under uppesittarkvällen 23 december, varigenom massor av oss trogna spelare förmenades möjligheten att lämna in våra system till Halmstads V75:a. En snabbenkät visar att majoriteten av de icke inlämnade kupongerna innehöll 7 rätt, vilket skulle ha betytt miljonvinster till många hem, där besvikna vuxna nu sannolikt tog till flaskan när de tvangs låta sina barn gå hungriga till sängs. Husorganet Travronden ägnade katastrofen svarta sidor för att betona undergångsstämningen. Det gjorde Ronden rätt i.

Efter nyår träder en ny spellag i kraft. Då får alla de casinon och nummerspel och enarmade banditer som så länge gjort reklam för sig i TV, fritt spelutrymme. Ordning och reda, vinsterna på kontot efter 8 minuter. (Förlusterna efter 4 sekunder). Uppesittarkvällen 2019 är räddad!

Då Persbrandt med sin gymtränade  högerarm sätter klockan i svängning vid midnatt, är det inte den ovan avbildade klockans klang som ljuder över nejden. Den här finns vid det nyrenoverade tingshuset i Långelanda, ett tingsställe som blev känt i hela Sverige år 1865, då vår kyrkoherde Anders Lindbäck här fick svara för sin olaga hantering av nådemedlen när han gav nattvarden till sjuka sockenbor.

RING, KLOCKA, RING!

Apropå spel och dobbel, så hade nog inte många, åtminstone inte vi #metoo-vänner i min lilla vrå av världen, tippat att Nyårsklockorna skulle deklameras av Mikael Persbrandt under den Skansen-kväll som snart avslutar 2018. Där hade nog inte ens hans eget spelbolag (Bet365, textreklam, det bjuder vi på) hängt med i svängarna. Skrällodds!

Fast inte tror jag Mikael bräcker min ungdoms idol: Anders de Wahl med malmstämman.

Men trots allt, vi instämmer med Micke: FRÅNOSSALLATILLERALLA, ETT GOTT NYTT ÅR!


 

31 december 2018


Skriv kommentar

Lennart släppte Fjâle

Med en ljudlig knall, som fick åtminstone många av oss äldre att skvätta till, lät kulturnämndens ordförande Lennart Nilsson Fjâle Boka braka i golvet. Det skedde vid en ganska högtidlig ceremoni på Luciadagens eftermiddag inför ett antal personer som enligt evenemangsansvariga Marie Petterson med råge överträffade bibliotekets tidigare publikrekord. Filmaren Sven Östlind har på ett suveränt sätt förevigat alltihop. Kan ses på nätet utan extra kostnad.

DANIEL OCH KJELL-ARNE PÅ VAR SIN HOLME
Släppet 2014 förrättades av kommunalrådet Daniel Schützer, men denne njöt i år en välförtjänt semester på Kanarieholmarna och vice kommunalrådet Kjell-Arne Ottosson försvarade i sin egenskap av riksdagsman Ivarsbyns och Kristdemokraternas färger i det runda huset på Helgeandsholmen. Där verkar det sannerligen behövas östervättingar! (I Warmlands dialektordbok inhämtar jag att personer från Östervallskog kallas ”gråsäcker”. Det har jag aldrig hört förr. Stämmer dåligt på Kjell-Arne).

Men Lennart skötte uppdraget så excellent att det blir svårt att förbigå honom vid nästa släpp, Femte Boka på Luciadagen 2024.

Här sitter de uppradade. Lennart på Tustebacken på vänsterkanten utnämnde kvintetten till Årjängs Kulturprofiler, vilket de fem tycktes ta som beröm. Tankesmederna är fr v Bo Danielsson (fyllde 90 i samma veva och gratulerades för detta), Sven Setterlind (ordf), Bengt Kroken, Stig Blom och halvt om halvt stående Staffan Svanqvist (huvudredaktör och yngst). Medelåldern på medlemmarna är ansenliga 82 år och drygt det. Bilden ger syn för sägen. Foto: Sven Östlind

ETIKEN, HUR ÄR DET MED DEN?

Den nya boken – pris 300 kronor - har korats till Årets Julklapp 2018, men när jag grävt lite djupare i det ämnet finner jag att prisjuryn till exakt 100 % bestod av personer ur Tankesmedjan Årjäng Förr, d v s samma grupp som står bakom utgivningen. Ytterst tveksamt ur en etisk synvinkel, vill jag påstå. Trots, eller på grund av, detta sålde i alla fall boken strålande redan under första kvällen och så har det fortsatt även dagarna efteråt. Den uppgiften har jag från de olika försäljningställena: Westra Wermlands Sparbank i Årjäng och Töcksfors, Ica Sillerud, Medborgarkontoret, Varumagasinet, Travmuseet och Lennart på Mâten tel 070 712 70 02.

UR FYNDLÅDAN
Lustigt nog hittade man, när huvudlagret iordningställdes för att bereda plats för Fjâle Boka, en kartong med exemplar av den sedan länge utsålda Trejje Boka. Den salubjöds vid släppet för reapriset 200:- och ännu billigare, 100:-, kunde man handla Nr 2 i den nostalgiska skriftserien för. Nr 1 däremot finns numera bara på svarta börsen.

 B. Nilsson, oberoende frisinnad kulturjournalist, på freelance-basis

 


 

21 december 2018


Skriv kommentar

BOKslut

Läs hela inlägget ...

25 december 2017

SCOOPET

Läs hela inlägget ...

13 september 2017


Dela med andra!