Start
Nyheter Nyheter Insändare Debatt/insändare Kalender Företagsbloggar Blogglänkar Länkakatalog RSS

FINAL UTAN SNÖPULSNING

Yr.no ,vår favoritsiare, sticker ut hakan och garanterar att vi inte behöver avsluta säsongen så som vi gjorde 1993. Inte ett snökorn i år! Champion Erik Berglöf vandrar mot stallet, beledsagad av Sune Öjstrand, ordförande i Hästägareföreningen. Sune bär på sin högerarm, vältränad efter många hårda lopp i sulkyn och åtskilliga besvärliga rotfyllningar, dottern Emma, medan Emmas storasyster Johanna får lufsa på i den djupa snön.
Exakt lika många segrar som Erik, 23 st, hade amatörchampion Sven Berggren, två futtiga andraplatser efter Berglöf i ligan och ett par meter efter i snödrivorna. Har det någonsin i historien varit lika målfotobetonat? Nja, kanske.
Den sällsynt fina bilden är knyckt ur jubileumsboken , som kom 2016. Foto: Bosse Larsson

En FINALDAG ska vara nånting med festglans över sig. Det har somliga år varit lite si och så med den detaljen här i Årjäng, men 2019 lever faktiskt upp till visionen med ett flertal klassiga löpningar. Jonas Åhs på INTERJAKT korar årets Årjängsmästare och TOBBES MÅLERI är ett annat hemmaföretag som visar sig i vinnarcirkeln. Nu är det bara att hoppas att det inte blir alltför trist väder. Yr.nu garanterar faktiskt inte mer är 7 grader, så det är inte fel att lämna shortsen hemma. Nån sol blir det inte, påstår yr vidare, men regn slipper vi. En får tacke.

SLITSTARK GUBBE
En som har skäl att minnas finaldagen för 55 år sedan är Weine Persson, som 1964 tog sitt första championat i Årjäng. Det blev så småningom ytterligare fem titlar, den sista så sent som 1988. En slitstark gubbe, den där blômskingen!

SAME PROCEDURE

Blomskogs meste champion Weine Persson får (1987) skjuts i flott trilla av Hans-Erik Elgh. När Weine tog sitt sista Årjängschampionat 1988 hade han fullt schå med att hålla undan för proffskollegan Sven Berggren. Båda hamnade på 23 årssegrar, men Sven fick stå åt sidan, för han hade färre andraplatser. Inte utan att man 5 år senare fick deja vu-vibbar när Sven fick vika ner sig i ännu en 23-23-drabbning .(Se överst på denna sida, om du hunnit glömma!)

9 PINNAR RACK
År 1966 detroniserades Weine (fast han återkom senare) av en kille från Långserud, Evert Jakobsson, som under den säsongen skrapade ihop 9 vinster, vilket räckte till titeln. Sen dess har det krävts betydligt fler förstaplatser. Topplaceringen har Björn Goop, som 2003 noterade ett rekord som, sanna mina ord, aldrig kommer att slås, 44 segrar. Med färre tävlingsdagar, ett antal breddlopp och sånt där, finns inte skuggan av en chans att komma upp i såna siffror.

CHANSSPIK?
En fin finaldag får vi i alla fall på söndag. Vem som blombekransad står där i vinnarcirkeln lyssnande till vackra lovord från ordförande Alf Albinsson, vet jag inte, eftersom jag i skrivande stund inte har tillgång till vare sig startlistor eller uppsittningar. Men friskt vågat, jag tar ställning och tippar att det blir en i duon Carl Johan Jepson och Magnus Jakobsson, Everts släkting. Båda har stått på hedersplatsen tidigare, Magnus för första gången för jämnt 10 år sedan.

Med vänlig hälsning

Kroken

30 september 2019


Skriv kommentar

OLLES FEL!

Här överst hade jag lagt in en vy över Lennartsfors med en praktfull regnbåge i öster. Tro mig, fantastiskt fin. Men jag klara inte det tekniska. Det är nåt  med nån HSB-fil  som inte vill samrabeta.

Tänk vad fel det kan bli när man (jag) vill spela Bror Duktig! För några år behövde Töcksfors skola – i dagarna nyinvigd, grattis! – en mellanstadielärare på stört. Jag satte in en annons och skojade till det med att vi i lärarkåren hade ett V65-bolag. Spelbolag! Så urbota korkat!! Naturligtvis tog det hus i helsicke och jag fick stå där med skammens rodnad på dubbelhakorna.

Nu har det hänt igen. I mars detta år fick jag på omvägar höra att det skulle döpas en ny förskola, förlagd till den tomt där gamla brandstationen låg. Namnförslag mottogs gärna. Min Bror Duktig-gen vaknade. Eftersom jag alldeles nyss hört min idol Olle Svanqvist på ett ljudband nämna att på platsen låg en källa som i början av 1900-talet försåg hela nedre Årjäng med vattenledningsvatten, tog det mig bara en halv veckas tankearbete att formulera: Källan. Eftersom jag hört uttrycket medborgarförslag, drämde jag till med ett sådant, riktat till kommunstyrelsen 2019-03-27. Jag undertecknade med Tankesmedjan Årjäng Förr, vilket inte var så fint gjort, eftersom 75 % av Smedjan inte hade en aning om mitt påfund.

Inte fanken begrep jag att jag därmed ställde till ett stort politiskt bråk med allt vad därtill hörer; tillvitelser av olika slag, till och med mordhot. Hade jag vetat att det skulle dyka upp ett minst lika bra alternativ, Regnbågen, hade jag nog hållit käften.

Men att hela rabaldret är Olles fel, däriom kan vi väl i alla fall vara ense!

 


Det finns en del ord, som är tabu. Därför undviker man dem, skyr dem som pesten. Z-ordet till exempel, som i reklamsyfte användes så sent som 1937 i bifogad annons. Ett annat är N-ordet, som slutar på –igger och var beteckningen på en delikat lakritskola, som tog åtminstone ett halvdussin av mina bästa tänder på 1940-talet. Men att vi dessutom fått ett R-ord (slutande på –egnbåge) visste jag inte. På 1950-talet skröt Årjängs unga med att de firat nyår på restaurang Reinbuen i Oslo. Fast jag levde på studielån var även jag där. Men bara en gång. Nån måtta får det vara.

Flygskam har jag kastat av mig. Flyger inte en meter. Spelskam från Töcksforstiden får jag leva med. Källskam, det senaste tillskottet, vet jag inte hur jag ska hantera. Luskam var heller inte något man skröt med under 40-talet. Morsan dränkte in oss i sabadillättika och letade gnetter i skallen på oss. Inget att bravera med.

Regnbågen eller Källan, en icke-fråga, sa Jonas Åhs. Jag instämmer.

På måndag skall namnfrågan avgöras, tror jag. Skandalkåta journalister dreglar i kulisserna.

Fotnot: Tankesmedjan fick 2018 år kulturpris. Kan det ha med medborgarförslaget att göra, månne?

28 september 2019


Skriv kommentar

UNIONSKAMPEN SLUTADE ILLA

               

Åtminstone sen senare delen av 1800-talet har det travtävlats i våra trakter. ”Travets vagga” påstås ha stått här. (Vi syftar då på kallblodstrav, för den varmblodiga varianten kom från Danmark, därom är alla ense.) Eller var Jämtland/Hälsingland först? Men grannarna i väster var ännu tidigare med vaggandet och deras hästar var oftast mindre och kvickare än våra.

Lokala travklubbar arrangerade tävlingar på upplogade banor på någon av våra många sjöar, men ibland kunde det bli så att man använde landsvägen i stället. Det var inte alltid så lyckat.

Hemmansägare Anders Andersson i Stenbyn, Töcksmarks socken, var på hemväg från Norge när han fick sällskap av några norrmän över Hån-fjället. Efter lite skrävel och storordigt snack var det upplagt för en norsk/svensk match om vem som hade den raskaste hästen.

Det bar iväg. Till en början gick allt bra och ekipagen höll någorlunda samma goda fart, men i en nedförsbacke råkade svenskens kärra gå rakt på en sten och ”stjälpte omkull med påföljd att A. fick 3 refben afbrutna och ett inklämt i ena lungan. I sanslöst tillstånd måste han föras till närmaste gästgifvaregård, hvarefter läkare eftersändes, hvilken gaf honom nödig vård.
Tillståndet är betänkligt.”
Notisen är hämtad ur NWT från 22 oktober 1892.
Hur det till slut gick med hemmansägare Anders har jag trots ivrigt bläddrande i gamla tidningslägg inte kunnat få besked om. Men inte lät det precis positivt.

En av alla norska stjärnhästar som gjort oss den äran under årens lopp är Bork Rigel här nedan, lika populär var han än visade sig, vilket var överallt. En enda gång under sin långa karriär kördes han av Cato Antonsen, nästan hemmakusk här i Årjäng och champion 1994. Det blev förstås segerjubel och hej till publiken i Erik Perssons Memorial 1998. Bosse Larsson tog fotot, en av de 500 bilderna i Årjängs jubileumsbok från 2016. (Ett mindre antal ex av boken lär skola finnas kvar i Travmuseet).

Årjäng är den svenska bana som har de tätaste kontakterna med Norge, och så har det varit alltsedan premiären under marknadsdagen 1936. (Fast just den dagen uteblev norskarna med giltigt förfall). Länge kunde vi kröna samarbetet genom ett norsk/svenskt lopp för de allra yppersta. Grannarna skickade hit stjärnor som Baus Tryggsön, Dally Bausen, Vintilla, Spikla och Steggbest, för att bara nämna några.

Det var oftast Marknadstravet som gällde för dessa elitträffar. Nu travkör vi inte längre under denna vår av tradition näst bästa publikdag under året, marknadsdagen. Jag är en av de många som med inte så lite fukt i ögat beklagar detta faktum. Dock har vi erfarit, att Marknad 2020 åter kommer att förgyllas av travsport. Hoppas innerligt att den uppgiften stämmer.
(Däremot är vi väl inte så överväldigande många som närvarade vid premiären den 30/9 1936?)

NY UNIONSKAMP I MORGON
Nåja, tävlandet Norge vs Sverige går vidare, i morgon på Färjestad, där Unionskampen med V75 förhoppningsvis lockar massor av hästfolk från bägge broderländerna. Sen hemmansägare Andersson i Stenbyn råkade illa ut i backen nedanför gränsen har unionen visserligen upplösts, vilket skedde i oktober 1905 just i Karlstad, något som i viss mån berättigar att morgondagens travfest förläggs dit.

Vi som detta år går miste om marknadstrav, får väl handla renkorv av Vild-Hasse i stället.

En annan av kallblodskungarna i Norge hette Slogum Tron. Han regerade i början på 1980-talet. Det stora året var 1984, då han här i Årjäng slog nytt svenskt rekord, alla kallblodskategorier, med 1.24,3/1640. Liksom på den här Erik Widén-bilden kördes han den gången av Gunnar Eggen. En annan som också ofta satt upp bakom den flotte hingsten var den skicklige Jan-Erik Halvardsson, Töcksfors-sonen med rötter i Kroken, Holmedal. 

19 september 2019


Skriv kommentar

GAZELL VISAR FAREWELL I OFF THE HOOK

Sedan ett antal år tillbaka har galleristen David Nordström sökt locka JONAS GAZELL till Off The Hook. I samband med att Värmlands minsta galleri i år firar sitt 10-årsjubileum lyckades han äntligen! Den 40-årige konstnären bor för närvarande en stor del av året i Värmland, i Visterud närmare bestämt. Det kan ha bidragit till att han nu gjorde den här avstickaren till Nordmarken. Tidigare har vi upplevt verk av hans hand i bl a Alma Löv Museum, Röda Sten Konsthall och Adiacenze Cultural Center. Nu anslog han helgen 31 augusti/1 september till sin första utställning i Årjängsregionen.

Nytagen bild av Jonas Gazell. Miljön är den natur han så gärna älskar att finna inspiration i, här på en icke angiven pizzeria i Årjäng. 

Gazell är född år 1979 i Stockholm men sin grundläggande konstnärliga utbildning erhöll han vid Academy of Fine Arts i Umeå. Han har vidgat sin kompetens genom att följa The Nordic Sound Art Programme, vilket ger honom en långtifrån vanlig bredd i sitt konstnärskap. Vi är många som följt honom sedan debuten och jag måste säga att det är med stor spänning vi såg fram emot att få ta del av hans senaste skapelser i form av utställningen Farewell.

Vi blev inte besvikna!

 

Vilken fågel som vårdat sina ungar i detta fågelbo, vet inte Gazell med säkerhet. Han upptäckte det i mellanrummet mellan två fönster han beställt i en second-handbutik. Bilden, samspelet människa - natur drabbar betraktaren. Utan pardon.

I sin konst utforskar Jonas Gazell interaktionen mellan vårt mekaniskt fulländade samhälle och naturen. Han är fascinerad och skrämd av den snabba teknologiska utvecklingen som lockar till överkonsumtion och cyniskt ödeläggande av naturresurser. Han arbetar med återanvända och renoverade hushållsapparater och andra vardagsföremål och nyttjar videoklipp och ljud för att visa vad han menar.
Gazells tes är att om människan lämnar ett föremål, en produkt under en längre period, så kommer naturen att ta hand om och omforma produkten. Till slut kommer något att bryta monotonin och processen kan leda till något positivt. Med andra ord: Gazell sysslar med stora existensiella frågor, det handlar om Livet och Döden.

Jonas Gazell ger inga svar, men han väcker tankar. Vi tackar för en stark upplevelse och önskar lycka till med fortsatt  framgång i en konstnärlig nisch, där han har en given plats.
Bengt H. Nilsson, Årjängs-Portalens recensent och flerfaldig kulturpristagare.

 

31 augusti 2019


Skriv kommentar

TANKAR INFÖR SKOLSTART

Några år, kanske bortåt 40, var jag en kugge i det stora Svenska Pedagogiska Urverket. Som lärare och byråkrat. Karriären inleddes i Köla, där jag verkade en hösttermin, först i Ånnebol och sedan i Rudsgården. Båda dessa lärosäten är väl nu nedlagda, ja, Rudsgårdens skola har rentav för länge sedan blivit lågornas rov. Terminen gav mig i varje fall en viss smak på läraryrket, fast vi nog mest höll till utomhus och spelade fotboll. Kanske just därför.

Att slumpen gjorde att de elever jag under de 40 åren hade framför mig i klassrummet, där jag satt i katedern som nån sorts profet, nästan undantagslöst var snälla och fogliga, tackar jag högre makter för. ”Satt i katedern” kanske inte stämmer helt, förresten. När jag gick provår i Stockholm fick jag av rektorn, den huvudansvarige för att de flesta av oss bedömdes duga till lärare, en rejäl åthutning för att jag satt på katedern. Han var teologie doktor, så han hade säkert rätt.

Jag följer dagens skoldebatt, inte speciellt noga men trots allt med ett visst intresse. Därvid kan jag bara konstatera att läraryrket jämfört med hur det var på min tid blivit bra mycket riskablare för utövaren.

TYPEXEMPEL
En unge påstås ha spottat sin lärare i ansiktet. Läraren tycks ha tagit illa upp och med ett fast tag om överarmen på spottaren (klämskada?) fört ut denne ur klassrummet. Naturligtvis kände sig eleven (och hens föräldrar) kränkta och anmälde övergreppet. Sådär en 10 tusen spänn torde kommunen få punga ut med.

Huruvida läraren kände sig kränkt, anges inte.

Säkert har jag missuppfattat just denna händelse. Skit samma! Det jag ville få fram är att jag själv nog skulle ha blivit lite småsur om någon elev spottat på mig. Kanske rent av kränkt.

SPOTTA I ANSIKTET
Men för inte alltför länge sedan, på min tid faktiskt, kunde två herrar efter en stunds gemytlig samvaro vid punschbordet samsas om att sluta titulera varandra ”doktorn” och ”direktörn”. Då kunde de titta vandra stint i ögonen varvid den gråhårigaste tog till ordet: ”Det kanske är dags att vi spottar varann i ansiktet och säger du. Jag är väl äldst. Jag heter Helmer. Tack ska du ha! Och skål!”

Brottsplats Solberga.

På andra våningen vid fjärde eller femte fönstret från höger låg det klassrum där jag förgrep mig på den stackars ligisten. Det känns gott att nu få lätta hjärtat.

BROTT OCH ÅTERFALL I BROTT
Ett par incidenter som säkert hade kunnat kosta min kommun slantar, erinrar jag mig. En slyngel på Solbergaskolan kan ha känt ömhet i axeln när jag hjälpte ut honom ur salen, men glömde öppna dörren. Dörrarna var delvis av plywood och det uppstod nån sorts resonans, en ljudeffekt som skrämde både klassen och gossen. Och mig. Men dörren höll.

JACKA PÅ KROKEN
En niondeklassare i Årjäng var högljutt ointresserad av skolämnet religion, varför läraren ringde på studierektorn, d v s mig. Ateisten mopsade sig även mot mig, ville inte ens ta av sig jackan, så jag avhyste honom ur lärosalen. I korridoren hängde jag upp jackan, med gossen i, på en klädkrok för att ha honom på plats när vi diskuterade läget. Han kved: - Jacka ä speller ny! Å dyr! - Dä gir ja faen i! röt jag . Inte fint sagt, men så sa jag.
Det bör påpekas, att eleven var av den spensliga typen, annars hade jag nog inte vågat mig på honom.
Dessutom är jag gravt konflikträdd.

Det känns lite gott att veta att det som hette Förbundsskolan bytt namn och i stort sett jämnats med marken. Därför finns inte den hängare kvar på vilken jag spetade upp en liten försvarslös stackare för 50 år sedan. Min ursäkt godtogs långt senare av den upphängde i samband med att vi gemensamt firade Årjängs Marknad. 

Dessa två kränkningar är de enda jag mig veterligt har på mitt samvete. Solbergafallet får väl läggas i mappen Ouppklarade brott. Den som kunde ha blivit målsägare i Årjäng har i vuxen ålder kontaktat mig, inte för att ge mig en snyting utan för att framföra ett tack. Det låter fake news, men det är det inte. Påstod han mådde bra. ”Behövde nog en tankeställare”. (Kanske sa han så bara för att vara snäll).

Vederbörande föräldrar fick sannolikt aldrig vetskap om kränkningarna. Själva K-ordet (Kränkt) användes heller inte så ofta förrivärlden.

Jag är inte stolt över mina felsteg, snarare lite skamsen. Skulle inte göra så idag.

Min fasta förvissning är i alla fall att jag genom att inte längre sitta vare sig i eller på katedern sparar goda pengar åt kommunen. Skattekronor som kan användas bättre.

Tycker att jag på detta sätt tar mitt ansvar.
Så är det.

28 augusti 2019


Skriv kommentar

KOMMER UT UR SKRIVARSTUGAN

Inte mycket har flutit ut från min skrivarstuga under denna getingsommar. Fast egentligen är det motsatsen som gäller. Jag har med iver och nyfikenhet bläddrat i och samvetslöst knyckt ut A4-pärmar som Lars Nilsson på Kyrkåsen, Lars Kakla alltså, lämnade efter sig vid sin oväntade bortgång i fjol. Lars var en Samlare. Han samlade på gamla grejer, vykort och cigarrgördlar (!). Och dessutom skrev han av - för hand! - protokoll från kommunala sammanträden, insändare och notiser om smått och stort som berörde oss här i Nordmarken. De tidigaste referaten sträcker sig så långt bak i tiden som till 1880-talet.


Lars Nilsson, Kakla, är det som fjättrat redaktören vid computern hela sommarn. Hans urklipp ur lokalpressen kommer att ta stort utrymme i Fämte boka, när denna med buller och bång dråsar i biblioteksgolvet. Under skyltsöndagen, kanske? På bilden här ovan firar Lars sin 50-årsdag i favoritfåtöljen.

Pärmarna som vi i Tankesmedjan Årjäng Förr fått tillgång till finns förvarade i sju bananlådor. En verklig guldgruva för den som är sugen på att vältra sig i gamla nyheter! Det är tveklöst Kaklas förtjänst att vi sent i höst släpper Fämte boka, som vanligt den perfekta julklappen till alla som har allt (utom Fämte) tidigare.

Forskningen i bananlådorna har gjort att jag tonat ner mitt engagemang inom travsporten. Jag har faktiskt inte en enda gång besökt travbanan under 2019. Att jag avhållit mig är förvisso tidsbrist men delvis även hälsoskäl. Ja, inte att travet skulle må dåligt, utan att jag själv inte är så rörlig som för 50 år sedan. Årjängstravet däremot har varit föremål för en remarkabel uppryckning tack vare sin nya chef Johanna Karlin. Kör på, Johanna!

 

Lars Kakla var inte stamgäst på Årjängstravet, vad jag kan erinra mig, men såsom idog vykortssamlare hade han ändock banan förevigad. När togs detta foto? Ja, inte är det under Johannas tid, så mycket är säkert, och inte är det nån större idé att leta efter henne bland publiken för hon var nog inte ens påtänkt. Det var inte drive-in-parkeringen heller. Men toton var som synes uppfräschad. Ska vi gissa på slutet av 40-talet?

Dock är jag inte helt väck utan följer sporten i travprogram, tidningsreferat och TV. Att den sistnämnda aktören fortsätter att locka folk från publikplatserna är för oss som är något äldre erbarmligt trist. Att 80 % av fokus riktas på totospelet, är ännu sorgligare. Att amatörernas skara skrumpnar och så småningom försvinner helt, är kanske dystrast. Kvar blir, ja vad?

Mycket av det nya får tummen upp, fast jag just nu inte kommer på något. Jo, det är glädjande att staten får en och annan krona med av de miljarder privata spelbolag håvar in. Alltid något, sa han som fick se Dalslands pärla vid Vänerns strand. Sen har jag funderat på varför TV-presentatörerna när de läser oddset alltid är noga med att säga ”odds på ATG”. Är det smygreklam som de andra bolagen sponsrat för att antyda att deras utbetalningar är högre?

Tummen ner gör jag för påhittet att i start- och resultatlistor visa eventuella odds med tiondelar och allt, 14,37 i stället för 143 (oddset per spelad tia). Tar plats och är med bara för att visa att man kan. Fjantigt! Att hästarnas programnummer ska anges när tidningarna visar resultatlistan är dessutom helt onödigt och störande.

I min egen lokala avisa är det rutin att V75 och andra viktiga tävlingar hedras med att få sina resultat redovisade två, ibland tre gånger i resultatbörsen. Herregud, hur korkade tror dom vi är? Och vad skulle Jan Lilja ha sagt, han som på 40- och 50-talen var sportchef på NWT? Han var allergisk mot allt vad trav hette. Men en trevlig karl i övrigt.

Resultatbörsen tar upp en del märkliga ting. När en enda match hade spelats i Premier League fick vi njuta av en tablå med Liverpool (eller vad det var) högst upp med 4-0 och deras motståndare längst ned med 0-4. Resten av lagen däremellan med 0 0 0 0-0 0 noga förtecknade. Smaskens för kalenderbitare. Och alla dessa oändliga Conferenser hit och Conferenser dit och div 8 av belgiska ligan (nja, kanske inte). Och laguppställningar för minsta skitmatch. (Men varningar och utvisningar är god läsning, behåll dom!).

En evig tur att man inte är en gnällig typ!


 

26 augusti 2019


Skriv kommentar

Off The Hook bjuder ny upplevelse

Davíd Nordström,35, den intellektuellt och fysiskt sett högväxte curatorn för Off The Hook, fortsätter att säsong efter säsong hitta nya, oväntade infallsvinklar. Nu har han gjort ett svep genom den tyska konstvärlden och hittat en ung, spännande fotokonstnär, JULIA NEUBERGER aus Nürnberg. Ett sparsmakat urval av hennes verk presenterades söndagen den 25 augusti i Off The Hook, Värmlands minsta men långt ifrån minst vägande galleri.

Fräulein Neuberger tillhör en släkt, där alla former av konstnärskap står att finna. Fadern är den uppskattade gitarristen och sångaren Helmuth Neuberger och en broder är Stefan, den välkände filmskaparen, som de flesta cineaster känner till. En ingift släkting,63, är en känd kulturprofil med anknytning till Region Värmland och begåvade musiker vimlar det av i kretsen kring honom liksom åtminstone en skådespelare vi väntar oss mycket av. En generation ännu längre tillbaka hittar vi släktens ålderman som vid sin computer dagligen sliter med fruktlösa försök att producera åtminstone något läsbart.

Trängseln inne i Off The Hook var stor under förhandsvisningen. Utrymmet är verkligen begränsat.

I min egenskap av kulturrecensent hade jag förmånen att deltaga i Saturday Night Art Exhibition Preview, en förhandstitt alltså på vad söndagens vernissage hade att bjuda. Jag måste säga, att vad Julia visade upp, det gick rakt in i hjärtat. Hennes metoder att angripa sina ämnen är så totalt oväntade, nästan chockartat revolutionerande. Hon har med egen hand tillverkat origamiskt fungerande pappersföremål och därefter med djärv, nästan fräck bildsättning avfotograferat dem. Därigenom har hon uppnått erhållit en dramatisk verkan som slår betraktaren med nästan andtruten häpnad. –Javisst, så är det tänker man.

Att Julia Neuberger kommer att gå långt inom såväl tysk som alleuropeisk konst, den saken är fullkomligt klar. Fotokonstens Birgit Printz!

Jag citerar hennes varudeklaration:

Die wahre Entdeckungsreise besteht darin dass man mit frische Augen sehen. (Livets sanna upptäcktsresa består i att man med frisk blick betraktar tillvaron)

Gute Fahrt!                             B. Nilsson, flerfaldig kulturpristagare
 

25 augusti 2019


Skriv kommentar

UTRIKES I GULSVART

 

Vår redaktör har varit strängt upptagen ett par månader med ett projekt kallat Fämte Boka, som Tankesmedjan Årjäng Förr ligger bakom. Om det blir någon bok så släpps den i samband med Skyltsöndagen vid månadsskiftet nov/dec. Inte vet jag om jag har den juridiska rätten att visa ett par bilder och ett utdrag ur en artikel jag författat alldeles själv, men det gör jag ändå. UTRIKES I GULSVART lät som en gôrbra rubrik, ända tills jag upptäckte att juniorlaget, där jag ingick, inte alls var dressat i gult och svart.
Nu frågar jag vädjande: Har någon en FÄRGbild av ÅIF från modern tid? A-laget eller ÅIF Dam är OK båda delarna, med namnen på spelarna. Skarpt foto föredras. Boken trycks i 4-färg.
Att någon skulle ha laguppställningarna från juni 1945 är väl inte att hoppas på. (1946 har jag).

 

 

 

De första stegen på norsk mark var för artikelförfattaren (t h), 14 år 9 månader gammal, omtumlande. Han hade aldrig varit utanför Sveriges gränser tidigare. Huvudbonaden (Mora-Nisse-luva) var säkert ny för norrmännen och nya var definitivt de ljusbruna fotbollsskor (med stålhätta framtill!) som hängde över axeln. Ett år äldre är Hans Hansson i keps. Hans var son till Ellen och Johan Hansson, som drev kafé och matservering på andra sidan Riks-9an vid Årjängs travbana. Längst t v, nästan i diket, är hotellägare Harry Setterlind i färd med att tända en cigg. Harry spelar inte i A-laget, men det gör folkskoleläraren Moritz Sundbro på väg mot kameran. I bakgrunden ser vi en med ljust, yvigt hår, som liknar Said Zackrisson, men spelade han fotboll? Jag minns inte. Det gjorde han nog. Grabben med pappväska som vänder profilen till är i alla fall Carl-Eric Carlson, 16, son till möbelhandlare A O. Bredvid honom, lite längre bort, står frisören Arne Zetterqvist, 18.


VÄDRET SVEK
Framemot matchdags började vädret att visa sig från en mindre välvillig sida, men det hindrade inte de fyra lagen att med fanorna hissade i stram givakt huttra i regnet och snålblåsten. Mysenjuniorerna hade bästa vettet, eller klokaste mammorna, när det gällde att klä sig förståndigt, för de paraderade i långbyxor. Vi ÅIF-juniorer på andra flygeln är kortbyxade. Till min häpnad ser jag av denna bild att vi årjängsungdomar inte alls var gulsvarta, vilket jag trott i mer än 70 år, utan blåvita. Denna artikels överskrift Utrikes i gulsvart, som jag varit så nöjd med, gäller alltså bara A-laget. Men nu går det tyvärr inte att korrigera den rubriken. Av trycktekniska skäl.

 

 

MATCHERNA
Hur jag än bryr min hjärna, kan jag för mitt liv inte komma ihåg, om A-lagsmatchen spelades före eller efter juniorkampen. Det jag är bergsäker på är i alla fall att våra svenska idoler Östen, Hugo, Lars-Erik Olsson, Inge, Moritz, Gustaf och Bertil efter två väldigt jämna halvlekar stod som segrare med siffrorna 2-1. Vår centertank, Lars-Eric Nian Ericsson, måste väl också ha varit med, men jag hittar honom inte på fotografierna. Det var han som brukade göra målen.

 

SMÅGRABBAR MOT MÄN
Juniorlaget, där jag på papperet ingick som högerytter men i praktiken deltog lika litet som de 1500 i publiken (i ingressen råkade jag visst fördubbla siffran), mötte ett övermäktigt motstånd. Det hade en viss förklaring i tävlingsbestämmelserna som inte harmonierade broderländerna emellan. I Sverige var man junior till 18 års ålder, medan motsvarande regel i Norge var satt till 20 år. Vi får skylla på det.

RÄDD OM SKORNA
Trots all utskåpning borde jag veta vad vi förlorade med, men det gör jag inte. Förträngt. Kan det ha varit 1-6? Själv har jag inget minne av att jag överhuvudtaget vidrörde bollen, kanske av respekt för den äldre, huvudet högre och betydligt muskulösare vänsterbacken jag hade emot mig. Eller var det av omtanke om mina nya skor?
Man borde som minimikrav kunna begära att jag skulle kunna rabbla upp vilka spelare som utgjorde mitt eget lag, men det kan jag inte. Och inte går det att av suddiga bilder rekonstruera uppställningen. Ännu sämre syns det förstås så här i Portalen. Så mycket ser jag ändock som att jag själv vid välkomstceremonin står bredvid vår målvakt, som tydligen var Arne Zetterqvist. Av övriga tycker jag mig känna igen Hans Hansson och min bästis Carl-Eric Carlson (båda t h om Arne) och långt till vänster möjligen Sven Ford och Göte Skogström. Dessutom har jag pratat med Per-Evert Ottersten, som med bestämdhet påpekar att även han var med, som vänsterytter.

18 maj 2019


Skriv kommentar

TACK, Erik! Jag minns honom ju även jag som Olsson. Bror hans sparkade boll även han. I Fämte boka kommer - tack vare dig - rätt namn på skollärarn.

Postat av Kroken den 27 augusti 2019

Man ska ju inte vara petnoga men rätt ska vara rätt. Moritz Sundbro hade nog inte bytt namn redan då bilden togs utan gick under sitt ursprungliga efternamn: Olsson. Vågar skriva detta eftersom jag vet att alla Sûckebjönnättlingar är perfektionister och avskyr felaktigheter.

Med vänlig hälsning

Postat av Erik Nilsson den 21 maj 2019

EFTER EGNELLS

En av de få större värmländska travnobiliteter jag aldrig sett live, är Th Egnell. Jag tror inte han såg mig nån gång heller. Däremot har jag upplevt några Egnells Memorial. 1987 t ex då Frank Högbergs fenomen Listjärn ute vid räcket brände av en påskraketspurt som gav målfotoseger och lagerkrans.

I fredags var det dags igen. Det finns en urgammal regel: Björn Goop första gången upp på norsk häst = seger. Den här gången gällde inte den regeln, fast ändå på ett sätt. Vi omformulerar: Björn Goop tredje gången upp på norsk häst = seger. Grabben från Lökene har kört Joker C.K. vid tre tillfällen, vilket varje gång lett till vinst. Den 2 oktober 2016 vann de båda i Årjäng som favoriter. Ett par veckor senare hände samma sak på Romme. Tredje gången var nu på långfredagen, samma visa, men den här gången nästan helt utan förtroende från (den numera licensierade) spelarkåren.  Odds 18 (aderton) gånger!! Att inte ens våra Kloka Gubbar i teve har fattat det här med: Björn Goop upp….

När den slitstarkaste av de slitstarka, Listjärn, vann sitt memorial var det förstås Carl-Erik Andersson som körde. Han bar hedersnamnet Åslanda- Kometen efter sitt ursprung på Öggårn i Åslanda norr om Årjäng. Där har det uppfötts, tränats och tävlats med travhästar sen långt före vår tideräkning. På 30- och 40-talen använde Gustaf på Östby, Gustaf på Tomta och Edvin på Öggårn m fl den då ganska bilfria landsvägen (nuvarande 172:an) som rakbana. På de 950 meterna från Liberga till Gålekuul knäpptes tider och tävlades i imponerande farter, vilket gav synbara resultat när hästarna sen kom till Årjäng och Färjestad.

Edvin Andersson var en av dem som heatade på rakbanan i Åslanda och han och hans vackra Fjällbruden segrade i Egnells 1949. Edvin var farfar till 1987 års segerherre Carl-Erik. Ledet mellan dem var Folke, även han givetvis hästkarl (Elsbjörn och flera andra).

 

På väggen hemma hos Kometen har den här tavlan en hedersplats. Holmedalingen från Göteborg Frank Högberg har skjortan uppknäppt vilket inte var ovanligt, så satt han och körde Listjärn även om gradstocken visade minus 10. Den drivne fotografen C-E Andersson har lyckats få med alla reflexer och skuggor.

I min värld var fuxan Fjällbruden mycket ljusare än hon verkar på den här bilden, där hon och Edvin på Öggårn paraderar efter segern i Egnells Memorial 1949. Hur som helst var hon en fröjd för ögat med ett vackert trav. Trimmad på raksträckan i Åslanda. Fotograf är icke C-E Andersson, som just vid denna tid nätt och jämnt lärt sig gå.

En ingift släkting till mig hittade i en låda skräp han ropade in på auktion den här tjusiga plaketten. Ganska tung, storlek ca 5x4 cm. När delades såna här ut? Inte i Egnells, det fattar t o m jag, för det står att läsa Svensk/norska dagen. Hästen? Kusken är lik Folke Hjalmarsson, men med en sån här pälsrock kan det vara vem som helst. Vem vet? (Leif Eriksson, masa dig upp ur jakuzzin och svara!)


 

21 april 2019


Skriv kommentar

BOKslut

Läs hela inlägget ...

25 december 2017

SCOOPET

Läs hela inlägget ...

13 september 2017


Dela med andra!