SVIRANDE I DAGARNA FYRA

Det vill jag bara ha sagt: Att fylla nitti, det är inget för gammalt folk!

Jag börjar med att räkna upp alla de människor från olika delar av samhället som jag under dagarna fyra såg dyka upp utanför Hemmet, där jag vårdas.

DAG 1.
Det började redan tisdag kväll när en helbror ankom (tagit fel på dag?) med blommor, choklad samt dotter Kristina, anställd som gränsridare vid Tullverket. Jag kom aldrig underfund med om hon var här som privatperson eller i tjänsten. Det var hon som anskaffat den klädsamma svarta T-shirten med Caput Familiae som jag bär på fotot här nedan.

DAG 2.
Lika illa var det dan därpå, när folk från Årjängstravet, ATG, Region Värmland, Ilandaskolan, Fastighetsägarna i Viken, Dalslands Kanal AB och Konsumentverket i olika etapper strömmade in. De var samtliga ovilliga att avslöja i vilka roller de uppträdde. Privat eller tjänst?

Jubilaren i den svarta T-shirt som markerar vem som är släktens huvud, eller rent av överhuvud, Caput Familiae. Det var gränsridare Kristina som överlämnade.

En komplikation var därtill att ett formligt blomsterhav dränkte Hemmet och gjorde det hart när omöjligt att vistas inomhus. Två grabbar Svennehed var namngivna på kort, familjen Nilsson/Dewill liksom Kj Ericsson, Travmuseet m fl.

Det egentliga firandet

Själva högtidlighållandet följde ett ceremoniel jag själv utarbetat. I separata bilar (avståndet!) förfogade vi oss ut i terrängen, där vi på kyrkan tillhörig mark (allemansrätten) ägnade oss åt lingonplockning. D v s jag själv och min assistent (en mormor till sju av mina barnbarn) ledde och fördelade arbetet från en parkeringsficka. De övriga, verkliga skogsentusiaster allihop även de, skenade runt i skogspartiet, ett par av dem dock med bilarna inom synhåll med tanke på den riskabla, allestädes närvarande älg- och vargfaran. Ändock hade vi beskydd av hyndan Atla, så faran borde inte ha bedömts vara alltför stor.

Jag får säga, att det verkligen var osannolikt välgörande att komma ut i skogen. Frisk luft, vederkvickande tystnad och mustiga färger. En kort period var jag t o m på vippen att stiga ur bilen men lyckades i sista stund behärska mig.

Efter 90 minuters friluftsliv enades vi i ledningen om att avbryta. Från alla håll kom de löpande för att stolt visa upp sina fångster. En hade rivit ihop 14 liter, en annan 5 o s v i fallande skala. ”Det är tanken som räknas” tröstade jag någon som inte lyckats prestera mer än en knapp bottenskyla i enlitershinken.

SOCIALT AVSTÅND

Klackarna i taket

Sen blev det fest! I Hemmets utomhusavdelning bullades det upp väldeliga. Kaffet flödade och godsaker från Artizan, Bloms Hembageri på Manhem och produkter från Hemmets eget kök tävlade om uppmärksamheten. Vackra tal med ampla lovord avlöste varandra medan vi under iakttagande av socialt avstånd i sann Tegnellsk anda satt och skrek åt varandra i säkert två timmar innan tårtan från Perssons Finbageri i Viken kom fram och det var dags för mig som jubilar att så finkänsligt som möjligt försöka få alla att dra iväg innan mörkret föll.

Till bilden: Personligen slapp jag undan en hel del kallprat genom att eftermiddagen igenom sitta i telefonsammanträde med kända och okända, barn och barnbarn från Boden, Stockholm, California, Malmö och Örebro. Ett och annat samtal får jag erkänna att jag fejkade för att få en paus och hämta andan.

Ekonomisering?
Många har frågat mig om det egentligen lönar sig att fylla 90. Jag svarar som jag brukar: JA och NEJ. Det försvann en hel del arbetstimmar, det lägger vi i minussskålen, men på plussidan kan vi bokföra en värmande pläd, 5 liter rensade lingon, en helsvart brevlåda i plåt, en självhäftande etikett till d:o, en hel liter maltbaserad sällskapsdryck från Skottland, ett massivt bokpaket med Haparandahistoria, ett par blårutiga hemstickade ullsockor, en vacker svart T-shirt med Caput Familiae (Familjens Överhuvud) i vitt tryck, en nyskriven kortnovell av Loa Flink (debut) samt en tavla av hans syster Eira, två par mönstrade stödstrumpor och en hel kasse lyxiga ostar, svenska och importerade (Gamle Per).

DAG 3.
Hela denna dag har åtgått för samlande av intryck, kollationering av fejsbokhälsningar, städningsarbete och planering inför

DAG 4.
Vid middagstid infann sig i stort sett hela Tankesmedjan Årjäng Förr. Ordföranden Sven Setterlind harklade sig nästan omedelbart: - Det är mig en stor ära att som ordf i detta celebra sällskap få betyga en av våra äldste föreningens – och min egen - vördnad. Du, Kroken, du är en ganska duktig ordbehandlare, en som vi gärna vill uppmuntra och verkligen önskar satsa på. Som ett anspråkslöst tecken på vår uppskattning har vi från Broms tagit med oss en specialgjord smörgåstårta till oss alla. Hoppas det smakar. Och så vill vi från oss alla överlämna 6 buteljer måltidsdricka, en från var och en av oss och en från dig själv till dig själv.

Som vanligt har jag svårt att tackla beröm så jag sväljer klumpen i halsen och beordrar personalen att bära fram kaffet. Efter smörgåstårtan bjuder jag sedan på den läckra princesstårtan, som Ica Supermarket i Årjäng uppvaktat mig med.

När gubbarna, tankesmederna, lufsar hem är fyra dagars intensivt 90-årsfirande till ända. Pust!

*

Fotnot.
Vän av ordning kanske noterar att den här sammanfattningen läggs ut på Portalen redan på torsdag (3 sep) och alltså före DAG 4. Men nu är det så att jag råkar veta vad vår vördade ordförande brukar säga och hur Tankesmedjans sammanträden brukar avlöpa. Dessutom måste jag hinna publicera mitt aktstycke före deadline. Vi är extremt noga med att hålla tiderna.

SLUTORD 

JAG VILL HÄRMED TACKA ALLA FEJSBOKVÄNNER OCH SÄNDARE AV GRATTISKORT, TELEFONÖRER, SVENSKAR OCH NORRMÄN, KÄNDA OCH OKÄNDA SOM BIDRAGIT TILL ATT GÖRA EN STOR DAG ÄNNU STÖRRE. DETTA SKA VI GÖRA OM!

Ett alldeles speciellt TACK till personalen på mitt boende, som med små medel gör en fantastisk insats. Det är lätt att glömma bort det i all uppståndelsen.

Vänligen Bengt Kroken Nilsson, 90+