Inga Magnusson
Reportage
MODEFASCINATION
Ibland fastnar jag för något modereportage i tidningen. Tankarna går då rätt många år tillbaka i tiden, till ungdomen när Mor Agda klandrade min egen klädstil: - Sånn kan du inte se ut, när du går te Årjäng. Du ser ju ut som en slusk! Jag minns att mitt stående försvar var: - Spelar ingen roll. Alla känner ju mej här!
När morsan vid ett tillfälle besökte mig i Karlstad, fällde hon samma anmärkning: - Du ser ju ut som en slusk! Min replik var lika träffsäker den gången: - Skit samma. Här är det inte en jävel som känner mig!
LINDGRENS HERREKIPERING
När jag uppnått någotsånär mogen ålder var det Sven Lindgren som ekiperade mig. Den hyrda studentbalssmokingen hade fått ett par såsfläckar, men den kemtvätten bjöd Svens pappa Yngve på. – Aldrig bruna skor efter kl 18, det lärde jag av Yngve och den lärdomen sitter bergfast än i dag i bakhuvudet. Hellre barfota än i brunt! Allt övrigt skötte Sven; han ångpressade ut hattar som var för trånga, lät korta alla kostymbyxor (till 72 cm), valde slipsar, begravningssvarta strumpor, kallingar, skjortor osv. Kort sagt: Sven bestämde hur man skulle se ut, från topp till tå. I augusti reade han ut massor av sommarplagg som i juni året därpå var alldeles för små, när julmaten och andra viktökande parametrar gjort sitt.
Idag finns inte längre Lindgrens, varken Herr- eller Damavdelningen. Klädkedjor har tagit över. Mycket svårare att känna sig hemma på. En gång var det till och med en kille på Dressmans i Töcksfors som tilltalade mig med ”Ni”! Det hade bara drabbat mig en gång tidigare, faktiskt på NK i Stockholm, när jag 1954 påbyltades en alldeles för dyr och varm blazer av en kvinnlig expedit.
Inte tror jag Bertil Wittfelt skulle ha applåderat om Sven Lindgren hängt på honom den här luftiga dressen till vänster, men själv funderar jag allt på att höra efter vad den kan kosta. Mina kamrater skulle antagligen gilla om jag dök upp i den vid personalfesten i Tankesmedjan Årjäng Förr. Men gymnastikdojorna vägrar jag, de framkallar bara fotsvett. Exakt klockan 18 ömsar jag skor, från brunt till svart.
DET SUGER
Att tankarna nu riktas mot modevärlden beror på de här frestande bilderna från en nyligen genomförd modevisning. Eftersom jag själv vid ett par tillfällen arbetade som presentatör när Lindgrens modevisade, är jag extra vaken för allt som händer på catwalken, som vi säger i branschen. Speciellt minns jag min vän Bertil Wittfelt som med spänstiga steg visade upp de då aktuella herrplaggen, men jag är inte helt säker på att han visat upp sitt gladaste leende om Sven hade krävt att han tog på sig de nyheter ovanstående tidningsbild visar. För att bli helt accepterad som modell bör man förresten se erbarmligt sur ut, och det hade Bertil svårt för.
Vid Lindgrens mannekänggala 1956 demonstrerade Lars-Åke Fredriksson, 14, det absolut sista skriket för välskräddade herrar. Kostym med väst, elegant rock med skotskrutigt foder och, som pricken över i, en oemotståndligt elegant hatt. En stormförtjust Fritz Arenö var på plats och fotograferade.
Något år yngre än Lars-Åke, men lika elegant, var Hans Pettersson, även han i kostym med väst men för ung för hatt. Idag, år 2018, är han för gammal för hatt men hans klädstil är fortfarande raffinerad.
Skriv kommentar
