Inga Magnusson
Reportage
KOMMER DOPINGPOLISEN?
Snopet, snopet var det att jag även i år missade att anmäla mig till Vasaloppet. Nu har jag definitivt tröttnat på att aldrig komma fram i telefonslussen och får ägna mig åt skidskytte i teve i stället. Nån 10-årsmedalj för träget stakande mellan Sälen och Mora lär jag därför aldrig få men som en liten tröst vill jag visa pengen som min synnerlige vän Johan Fredrik Mikael Nilsson erhöll första söndagen i mars månad detta år. Inte för att jag på minsta sätt känner mig delaktig i Fredriks bragd, men jag har i alla fall inte aktivt motarbetat honom och dessutom bor vi i Källsbyn båda två. Grattis, grattis, Nilsson!
Här är tecknet på Fredriks bragd. Den kan ingen ta ifrån honom, så länge blåbärssoppa och pasta inte är dopingklassat
Fredrik har aldrig varit dopad, vad jag vet. Om vi nu inte klassar ett omåttligt intag av blåbärssoppa och stuvade makaroner som dopning. Dock, frågar du mig så borde nog WADA ta en titt även på kolhydrater.
Fast österrikarna, dom dopar sig. Och ryssarna! Och alla andra utom blåögda, redliga svenskar. Men nu har jag, visselblåsaren, bestämt mig för att rak i ryggen träda fram och spräcka den vackra illusionen. Dopandet har nämligen till min fasa nått en av de sporter jag allra mest ägnat mig åt: BRIDGEN. En norsk – jojo! - elitspelare har erkänt doping och blivit avstängd i mer än ett år. Vad stackarn fått i sig eller på sig, har jag ingen aning om. Kanske var han epo-behandlad eller kanske har han mångåriga astmabesvär.
Direkt förpassas jag i tanken tillbaka till 1960-och 70-talen och källaren på Hotell Nordmarken, där vi varje måndag trängde ihop oss i ett snålt tilltaget utrymme med en takhöjd av 1,80 meter (nåja, där överdriver jag nog , eller underdriver, en aning).
Redan efter 5 minuters spel (19.05 alltså) låg tobaksröken som en yllefilt över de sex grönklädda borden, där 22 nervösa spelare bolmade, medan 2 övriga tävlande (Sture Persson och jag) fick ägna oss åt passiv rökning. Inte blev det bättre av att en och annan passade på att, när vederbörande satt träkarl, smita ut på toaletten, inte alla gånger för att lätta blåsan utan för att stärka nerverna med något ur fickflaskan.
Halvvägs in i aftonen var det paus och dags för en sillmacka hos källarmästare Leijon i matsalen en våning upp. Till detta hörde regelmässigt ett à två spetsglas (aldrig för Sture!) starkt från Skåne och något läskande från Göteborg (Pripps). Sillen med tillbehör stimulerade, det kan fastslås, till friskare budgivning och dristigare spelföring efter pausen.
Men kärnfrågan är: Kan denna typ av näringsintag ses som doping? Svaret är otvetydigt: JA! För ett antal år sedan diskades ett helt SVENSKT pistolskyttelag för att en lagmedlem hade svept en starköl före sista rundan. Under våra bridgeturneringar skulle en stark, inte ens om den varit en stor stark, överhuvudtaget ha märkts i mängden.
Vår pokal må vara anskrämlig, men den är VÅR, vunnen i en REN kraftmätning i en REN sport. Eller?
Vad jag vill ha sagt, är att många av oss ska tänka oss för innan vi frustande av moralisk förtrytelse pekar finger åt österrikare och andra utlänningar som råkar ertappas sittande med en spruta i armen. För min del darrar jag varje gång det ringer på dörren. Kan det vara dopingpolisen som kommer för att ta ifrån mig nysilverpokalen jag fick när Lihr Holby och jag vann klubbmästerskapet 1969?
Skriv kommentar
