Start

IN MEMORIAM

På Facebook, allas vår livlina till Stora Världen, har jag inhämtat att Min Gamla Skola har, som det heter, skattat åt förgängelsen. Med egna ögon har jag häromdagen sett förödelsen.

Normalt sett borde jag nu, skakad i mitt innersta hulkande ha hängett mig åt utgjutelser över att allt, precis allt, av okänsliga byråkratiska räknenissar måste slås i spillror och att allt var bättre förr. ”Nu ska hela rasket rivas, nu går 34:an i himlen in”.

MEN! Ett vrångstyre är jag av födsel och ohejdad vana så därför gör jag inte det. Och eftersom jag inte satt min fot i Min Gamla Skola på 50 år har jag ingen som helst åsikt om vilket skick den befann sig i när den grymma grävskopans hemska armar satte klorna i den en gång så vackra byggnaden.

Pampig är ett adjektivattribut som verkligen sitter bra vad gäller den år 1935 invigda skolan. I förgrunden finns en sandplan, där en kvarglömd fotboll skvallrar om områdets användning. Fast jag tror att här ännu tidigare fanns ett pedagogiskt trädgårdsland(?).

En god sak – minst – vill jag framhålla: Aldrig mer kommer jag att inledas i frestelse att i 20 minusgrader sticka fram tungspetsen och slicka på utetrappans ledstång av järn! En svag karaktär parad med experimentlusta förledde mig till det experimentet ungefär en gång per vinter. Det var sämre förr!

Mina sex skolår (1937-42) förflöt eljest utan större incidenter. Hulda Andersson lärde oss läsa och be morgonbön. Fröken Andersson var en alldeles utmärkt lärarinna som såg lite sträng ut men sannolikt inte var det. Anders Walfrid Mellby tog över från och med klass 3. Han var en kolerisk natur som avverkade pekpinnar i parti och minut genom att i ilska slå dem i katedern. Mitt emot vårt klassrum (åk 3-6) fanns ett MATERIELRUM. Genom att dagligen se den skylten lärde jag mig att materiel= grejer, medan material är = sånt man gör grejer av. Ingen dålig kunskap att ta med sig ut i livet. Mitt favoritämne var – kanske därför? - definitivt RÄTTSKRIVNING, ett varje vecka återkommande inslag i MODERSMÅLET. I femte klassen stavade jag fel på ordet bibliotek, vilket än i dag grämer mig. Fortfarande kan jag vakna svettig och se ordet biblotek framför mig.

Skolan hade från Föreningshuset övertagit en mycket liten boksamling, för vilken Mellby i sin egenskap av överlärare bar ansvaret. På hösten i klass 3 tyckte han att jag behövde stimuleras och skickade med mig hem Gösta Berlings saga. Det vill jag bara ha sagt, AW, att den gången överskattade du nioåringens mognad! Med råge.

Inte alltför mycket minns jag annars från mina sex första skolår. GYMNASTIKlektionerna (brännboll, hela havet stormar) var höjdpunkter. Fotboll spelade vi tyvärr mycket sällan, vad jag kan erinra mig, sandplanen kanske inte var bra nog. 4,32 i längdhopp när jag gick i fyran var jag mycket stolt över. I sexan hade vi en terränglöpning med start vid Katjärn. Vi killar hade enats om att vi inte skulle tävla på allvar, men Tore Bergström satte in en spurt 100 m kvar så då drog vi på allihop. Först i mål var jag men det var bara genom en urtaskig manöver. Jag trängde mycket osportsligt Sven på Östtomta (och Trollhallen) mot räcket vid Ruusesåga, när han var på väg förbi. Jag har bett om ursäkt många gånger, men vad hjälper det. En simpel fuskare, det var vad jag var. Är?

 

Skolstyrelsens ordförande snickaren Gustav på Slängom (Larsson) klår sig i skallen när han diskuterar bygge med rektor Ingemar Nordin. Tillfället är taklagskaffet när högstadiet uppfördes år 1962. Aven det huset har nu gått i himlen in. I bakgriunden förser sig småskollärarinnan Helny Lidén med kaffe och tårta.

År 1942 firades Folkskolan, som fyllde 100 år. Två (2) elever i hela skolan hade alltför usel SÅNGröst för att få ingå i kören, när det i kyrkan skulle sjungas vackra sommarsånger; jag och Bengt Danielsson, son till målaren Erik. Vi fick sitta i klassrummet och teckna. Bengt var duktig på att rita, men jag kunde inte det heller. Fast ännu sämre var jag i TRÄSLÖJD. Och VÄLSKRIVNING!

Så mina första skolår måste ha varit en enda lång pina! Nej, nej, nej, jag trivdes alldeles förträffligt, även om jag kunde ha råkat illa ut när jag en slaskig marsdag råkade slänga iväg en hård snöboll över hela skolgården och rätt i ögat på Alf Karlsson. Den annars fredlige Alf kom rusande i full fart 30 meter och klippte till, inte mej utan killen bredvid mig, som råkade vara Putte i Backe, en herre man i vanliga fall inte satte sig upp emot. Oskyldige Putte blev så häpen att han satte sig i snön utan att fatta ett jota.

Fanny Rosells luncher i källaren bredvid slöjden kan man också nämna. 1942 var Årjäng en av Sveriges första kommuner att erbjuda skolbespisning. De som bodde i närheten, på Kyrkåsen, fick dock gå hem och äta.

Av någon egendomlig anledning minns jag apropå mat ett av mina sällsynta besök på pojktoaletten. Där fanns förutom pissränna sex vattenklosetter utan dörrar. På en av dessa satt min klasskompis, den genomsympatiske, storväxte, rödlätte Börje Eliasson i godan ro och åt smörgås, en rejäl s k kakefjâling. Varför detta har fastnat i minnet, har jag funderat mycket på.

Det hade varit bättre om jag kommit ihåg Norrlands floder och huvudstäderna i Sydeuropa. Eller Norges fjordar.

.

Mot söder är skolan lika imponerande. Här finns faktiskt ett fotbollsmål, mycket primitivt, men dock ett mål. Planen lutade illa ner mot söder och två fåror i längdriktningen, nästan diken, gjorde det svårt att få igång något elegantare passningsspel. Till höger, utanför bild, fanns en hoppgrop, där 4,32 var en fullt brukbar notering 1940.

21 februari 2019

Skriv kommentar
Dela med andra!