RIP KARLANDA TK

Dagligen läser vi att våra sköra gamla riskerar att mejas ner av pandemins hänsynslösa corona-lie, trots att vi alla hjälps åt att skydda dem. Igår nådde oss budskapet att ännu en  gamling nått slutet av sin jordevandring, Karlanda Travklubb, som dock inte drabbats av covid-19 utan måst lämna in av andra orsaker. Det är helt enkelt så att det inte längre finns engagerade eldsjälar som kan driva verksamheten vidare. Åldern, 127 år, har helt enkelt tagit ut sin rätt. Inga hästgalna karländska amatörer gnetar längre på med trav, jord- och skogsbruk och de få ungdomar som finns sysslar med annat. Medelåldern på den alltmer krympande gruppen travklubbmedlemmar är skrämmande hög och därför har ordförande Tina och resten av styrelsen tvungits ta detta drastiska steg.

En av många som uppvaktade 100-åringen för 27 år sedan var Nordmarkens Travsällskap. En betydande slant. Fr v Karlanda-ordf Raimon Strömberg, Årjängs-ordf Stig Carlénsson och längst t h Årjängs sportchef Göran Axelson. Personen bredvid Göran  är nog rädd för covid och använder  checken som munskydd (?)

Lars Kruse t v kom ända från Karlstad med ett välskrivet tal. Bejublat! 

HEJDUNDRANDE HUNDRAÅRSKALAS

För oss som var med när klubben firade sina första 100 år känns det extra vemodigt. Det jubileet firades på Gränshotellet i Töcksfors i januari 1994 och det var sannerligen en hejdundrande tillställning. Mat och dryck av högsta kvalitet, vackra festskrudade människor och lysande tal, ja, allt grundlade en oförglömlig afton. Framtidstron fanns där fortfarande, även om det nog redan då var fler gråhårsmän än fjuniga ynglingar i ledningen.

Inte var det precis smågrabbar som var tongivande i KTK 1994. Fr v tre bröder Gustafsson från Sölltomt, Karlandas kulturchef Ivan NIlsson, Erik Andersson i Rö och Torsten Jorälv

ARENOR

Svalsjön, Östare Bönsjön och Högsjön, det var de vatten, där Karlanda körde sina travtävlingar. Det vet alla. Väl? Men jag kan sätta en tiekroning på att ingen kan ställa sig upp och utan att blinka påstå sig ha upplevt nån av travdagarna på gamla landsvägen i Stommen. Till exempel vid midsommartid 1906.

Klubben hade egentligen velat köra löpningarna på nya landsvägen, där det ”med lätthet” hade gått att skapa en 1000-metersbana, men det fick man inte. På gamla landsvägen fanns inte utrymme för mer än 500 meters rakbana.

Men publikintresset var det inget fel på, ”en stor skara skådelystna hade infunnit sig”.

”I täflingen deltogo 10 hästar, däraf 5 från Holmedal, 4 från Karlanda och 1 från Järnskogs församling”. Fyra lopp avverkades, eller egentligen tre, för till lopp 3 hade ingen häst anmälts.
Dagens huvudlopp var lopp 4, för 6-åringar och äldre, där hela sex ekipage ställde upp.
1:sta pris erövrade en black valack utan namn som tidigare hetat Kvick, tillhörde Karl Oskarsson i Rössbyn och kördes av Johan Trell. Tid: 58 ¼ sek/500 m, dvs 1.56,5/km.
2:dra pris Rapp, äg. D. Andersson i Stommen, körd af son Elof kmtid 2.04.
3:dje Åmotsbruna, äg o kör E. Gustafsson, Hämnäs
4:de Kvick, brun val, äg o kör Adolf Andersson, Kroken
5:te Kåre äg Axel J Ohlsson, Lefverbyn, körd af drängen Hilmer Johansson, kmtid 2.17,5

PRESIDIET
”Som tidtagare fungerade hofslagaren M. Åkesson i Hämnäs, som prisdomare landtbrukaren Erik Persson i Södra Fors, Karlanda, klockaren N.O. Norelius i Holmedal och landtbrukaren A. Nilsson i Sehlen, Holmedal.

Prisutdelningen verkställdes af landtbrukaren Axel O. Eriksson i Hämnäs som afslutade det hela med ett tack till respektive trafkörare liksom alla som närvarit vid den i allo lyckade täflingen.

FRAMTIDSTRO
”Måtte klubben icke tröttna, för svårigheter och motigheter utan framledes anordna täflingar under sommaren äfven om ingen längre bana då kan fås, tillägger vår sportintresserade meddelare.” (NWT 28 Juni, 1906)

CERTIFIERING
I januari 1907 erhöll Karlanda Travklubb av Svenska Travsportens Centralförbund tillstånd att arrangera officiella tävlingar, där t ex uppnådda km-tider blev godkända. En kvalitetsstämpel. Hedrande!

OFTAST PÅ ISEN
Det normala har förstås genom tiderna varit att tävla på is. Vi, sena tiders barn, inbillar oss att vintrarna förr var pålitliga med rejäla isar, gradstocken på 8 grader minus och upptill en envetet strålande sol. Så var det inte alltid! Vi kan som exempel ta 1912, då Karlanda som vanligt inledde travsäsongen på Svalsjön den 4 januari.

…”under allt annat än gynnsamma naturförhållanden. Nyårsdagens ösregn samt Måndagens snöyra tycktes emellertid lägga hinder i vägen för täflingarna på nämda dag. Dock skedde ett omslag i väderleken på Tisdagen i så måtto, att ovädret upphörde, hvarför det då blef möjligt att medels en för ändamålet järnbeslagen snöplog, dragen af sju kraftiga hästar ”bryta upp” den förut utstakade kilometersbanan.
Af issörja och snö bildades på banans båda sidor höga kanter, hvilka genom den kalla nordanblåsten blefvo mycket hårda, hvarför de vållade, att flera kullerbyttor och kullkörningar ägde rum, ehuru ingen enda under täflingarnas gång.

VATTEN I KURVORNA
Kölden var emellertid icke så stark att själva körbanan blef öfver allt hal och jämn utan å stora sträckor, särskildt i bägge svängarna stod vattnet högt; dessutom var banan ytterst ojämn och knagglig.

EN ELOGE
Klubbens styrelse och arrangörer visade jämväl denna gång, att inga hinder är stora nog för att omintetgöra sedvanliga traftäflingar. Arrangemangen och anordningarna i öfrigt voro utmärkta, hvarför Karlanda trafklubb har all heder af sin dag.”

”32 hästar anmäldes, af hvilka alla utom en startade, och voro de fördelade på fem särskilda löpningar.
Samtliga hästar voro af nordsvensk ras, samt alla utom två födda och uppfödda inom häradet; de voro synnerligen vackra och i utmärktaste kondition, hvilket vittnar om, att man ifråga om hästafvel samt hästens vård och skötsel står på en hög ståndpunkt inom denna del af Värmland; flera voro äfven premierade.”

En duell som publiken väntade sig mycket av var den mellan Pålle (Bernhard Andersson, Furskog) och Kastro (Erik Persson, S:a Fors). ”Men till både häpnad och harm, blef man mycket besviken.
Man såg strax att Pålle var öfverlägsen sin kamrat och i början syntes täflingen bli intressant, men så började körarne roa sig med att ömsom hålla in hästarna, ömsom köra om hvarandra, och ingen syntes vilja köra fram till målet.
Med rätta hade såväl Kastro som Pålle bort bli utan pris, ty dylikt gyckel, som deras körare förde, borde icke prisbelönas.”

Osökt får man en association till kravallerna i Årjäng 1960, när kuskarna på Lady Moon och Max Iran körde mot varandra och lät 106-oddsaren Piet Hein vinna ett lopp i V5-spelets barndom. Den stora skillnaden är förstås att inga stora pengar stod på spel 1912.

En trägen trogen travklubbist och funktionär var Erik Bröskern Eriksson, Hög. Här läser han in sig på dagens program den 4 januari 2002

REST IN PEACE
Efter millennieskiftet har Karlandas travklubb och alla dess kollegor valt den betydligt lättvindigare lösningen att förlägga sina tävlingar till Årjängstravets (och Arvikas) permanenta anläggningar, fjärran från knakande vanskliga isar. Som vi antydde i ingressen har det dock med åren blivit allt svårare att få folk att ställa upp med funktionärstjänster och allt annat som hör ett travarrangemang till, och därför är det inte helt oväntat att man nu nödgas kasta in handduken.

Karlanda travklubb, tack för alla goda och glada minnen…R I P!

Karlandas bästa genom tiderna är ovedersägligen världsmästaren Callit. Här vinner han Årjängs Stora 1987. Kalle på Trappa i sulkyn är definitivt en äkta karlänning

Fotnot.
Vid bläddrandet i gamla travreferat har jag hittat ett och annat korn, som jag möjligen kan tänka mig att återge på denna plats i alltid läsvärda Årjängsportalen. Vi får se hur det blir med den saken. ”Det suger fett” som man absolut inte skulle ha sagt 1912. Det kanske inte heter så ens idag?