UTRIKES I GULSVART

Vår redaktör har varit strängt upptagen ett par månader med ett projekt kallat Fämte Boka, som Tankesmedjan Årjäng Förr ligger bakom. Om det blir någon bok så släpps den i samband med Skyltsöndagen vid månadsskiftet nov/dec. Inte vet jag om jag har den juridiska rätten att visa ett par bilder och ett utdrag ur en artikel jag författat alldeles själv, men det gör jag ändå. UTRIKES I GULSVART lät som en gôrbra rubrik, ända tills jag upptäckte att juniorlaget, där jag ingick, inte alls var dressat i gult och svart.
Nu frågar jag vädjande: Har någon en FÄRGbild av ÅIF från modern tid? A-laget eller ÅIF Dam är OK båda delarna, med namnen på spelarna. Skarpt foto föredras. Boken trycks i 4-färg.
Att någon skulle ha laguppställningarna från juni 1945 är väl inte att hoppas på. (1946 har jag).

De första stegen på norsk mark var för artikelförfattaren (t h), 14 år 9 månader gammal, omtumlande. Han hade aldrig varit utanför Sveriges gränser tidigare. Huvudbonaden (Mora-Nisse-luva) var säkert ny för norrmännen och nya var definitivt de ljusbruna fotbollsskor (med stålhätta framtill!) som hängde över axeln. Ett år äldre är Hans Hansson i keps. Hans var son till Ellen och Johan Hansson, som drev kafé och matservering på andra sidan Riks-9an vid Årjängs travbana. Längst t v, nästan i diket, är hotellägare Harry Setterlind i färd med att tända en cigg. Harry spelar inte i A-laget, men det gör folkskoleläraren Moritz Sundbro på väg mot kameran. I bakgrunden ser vi en med ljust, yvigt hår, som liknar Said Zackrisson, men spelade han fotboll? Jag minns inte. Det gjorde han nog. Grabben med pappväska som vänder profilen till är i alla fall Carl-Eric Carlson, 16, son till möbelhandlare A O. Bredvid honom, lite längre bort, står frisören Arne Zetterqvist, 18.

VÄDRET SVEK
Framemot matchdags började vädret att visa sig från en mindre välvillig sida, men det hindrade inte de fyra lagen att med fanorna hissade i stram givakt huttra i regnet och snålblåsten. Mysenjuniorerna hade bästa vettet, eller klokaste mammorna, när det gällde att klä sig förståndigt, för de paraderade i långbyxor. Vi ÅIF-juniorer på andra flygeln är kortbyxade. Till min häpnad ser jag av denna bild att vi årjängsungdomar inte alls var gulsvarta, vilket jag trott i mer än 70 år, utan blåvita. Denna artikels överskrift Utrikes i gulsvart, som jag varit så nöjd med, gäller alltså bara A-laget. Men nu går det tyvärr inte att korrigera den rubriken. Av trycktekniska skäl.

MATCHERNA
Hur jag än bryr min hjärna, kan jag för mitt liv inte komma ihåg, om A-lagsmatchen spelades före eller efter juniorkampen. Det jag är bergsäker på är i alla fall att våra svenska idoler Östen, Hugo, Lars-Erik Olsson, Inge, Moritz, Gustaf och Bertil efter två väldigt jämna halvlekar stod som segrare med siffrorna 2-1. Vår centertank, Lars-Eric Nian Ericsson, måste väl också ha varit med, men jag hittar honom inte på fotografierna. Det var han som brukade göra målen.

SMÅGRABBAR MOT MÄN
Juniorlaget, där jag på papperet ingick som högerytter men i praktiken deltog lika litet som de 1500 i publiken (i ingressen råkade jag visst fördubbla siffran), mötte ett övermäktigt motstånd. Det hade en viss förklaring i tävlingsbestämmelserna som inte harmonierade broderländerna emellan. I Sverige var man junior till 18 års ålder, medan motsvarande regel i Norge var satt till 20 år. Vi får skylla på det.

RÄDD OM SKORNA
Trots all utskåpning borde jag veta vad vi förlorade med, men det gör jag inte. Förträngt. Kan det ha varit 1-6? Själv har jag inget minne av att jag överhuvudtaget vidrörde bollen, kanske av respekt för den äldre, huvudet högre och betydligt muskulösare vänsterbacken jag hade emot mig. Eller var det av omtanke om mina nya skor?
Man borde som minimikrav kunna begära att jag skulle kunna rabbla upp vilka spelare som utgjorde mitt eget lag, men det kan jag inte. Och inte går det att av suddiga bilder rekonstruera uppställningen. Ännu sämre syns det förstås så här i Portalen. Så mycket ser jag ändock som att jag själv vid välkomstceremonin står bredvid vår målvakt, som tydligen var Arne Zetterqvist. Av övriga tycker jag mig känna igen Hans Hansson och min bästis Carl-Eric Carlson (båda t h om Arne) och långt till vänster möjligen Sven Ford och Göte Skogström. Dessutom har jag pratat med Per-Evert Ottersten, som med bestämdhet påpekar att även han var med, som vänsterytter.