BERGEN FULLA AV GÖTEBORGARE

Midsommafton 2018 ska det - och det är ingen av våra vildare gissningar - flaggas för banans 14-faldige champion BJÖRN GOOP. Han ser faktiskt ut att kunna vinna i stort sett allt. Nu blir det kanske inte så, men skulle han efter fem, sex besök vid vinnartribunen placera sig i topp i årets championliga så är ingen speciellt förvånad.

En midsommarbrud måste vi ha. Ur högen av läckra bilder bläddrar vi fram henne som utvaldes till befattningen år 2016, Kaka (Kristina?) Johansson, en av Damklubbens strävsamma medlemmar. I hembygdsdräkt, förstås.

Från vår travbanas premiär 30 september 1936 har jag bara diffusa minnen. Dock erinrar jag mig att jag såg åtminstone ett halvdussin besökande farbröder som var vad man kan kalla beskänkta. Eftersom travet var kopplat till Årjängs marknad sågs detta som en naturlig sak. Det var ju fest! Under min barndom och mina slyngelår (sammanföll med kriget 1939-45) var det likadant. Vi snorungar drog nytta av företeelsen, eftersom fulla gubbar regelmässigt brukade omkring sig strö outlösta vinstbongar, vilka vi unga entreprenörer plockade upp, kollade och i förekommande fall bytte mot pengar i toton. (Märkligt nog var detta helt accepterat. Däremot skulle sedlar - femmor och tior - lämnas till polisen. Efter ett halvår tillföll de upphittaren, om ingen gjorde anspråk på fynden).

Numera ser man, törs jag säga, i stort sett aldrig, berusade personer på publikplats. Åtminstone har då jag inte sett en enda i modern tid.

STÅNGEN

Sen Damklubben skapades för drygt 20 år sedan är det tjejerna i den klubben som svarar för klädande och resning av denna midsommarsymbol. Alltid med hjälp av seniga vaktmästararmar och annat frivilligt folk, förstås. Trots att vårt midsommarfirande stympats till en enda sketen dag vidmakthålls den urgamla traditionen. Vi är många som fröjdas däröver.

I högsta grad festligt var det på den gamla, goda tiden då det var dags för midsommar. När vaktmästare Edner och hans raska kollega Wargh rest midsommarstången i väntan på invasion av gäster under helgens dubbeltrav, då visste man att det var kalas på gång. I bergen åt drive-in-hållet höll alltid en färg- och manstark kontingent travälskare från rikets andra stad till. De gick under beteckningen ”fulla göteborgare”. Någon moralisk anstrykning låg inte i det uttrycket, det var helt enkelt bara vad det var.

Men hördes, det gjorde de verkligen! Själv satt jag under många säsonger inlåst i måldomartornet och dit upp var det ingen match för glättiga göteborgska röster att leta sig. Ibland var det snudd på svårt att göra sig hörd i micken.

BARFOTABALANS

En glad göteborgare jag ser för mig är han som iklädd blåa badbrallor men i övrigt med barfotabalans över hela kroppen vinglade runt med ett hederspris han hade i uppgift att överlämna. Det var med nöd och näppe vinnarcirkeln räckte till för hans svängar. Jag tror faktiskt att det var sista gången det företag han representerade stod som sponsor för något midsommarlopp.

FILIP FILTAS
En annan midsommarafton, lika varm och behaglig den, fick en av de uppsluppnaste för sig att spänsta ner till totoluckorna (detta var före totohall och totomater) utan en tråd på kroppen. Jag tror inte att han gjorde det för att skryta, för åtminstone i mina kikarögon ägde han inget som överträffade vad gemene man är utrustad med. En plausibel gissning är nog att han slagit vad med nån kompis uppe i bergen. Enligt min personliga mening kunde han väl ha fått larva runt där, vid luckan för 10 kr Plats, för ingen tog nån större notis om honom. Måldomare Leif beordrade mig dock strängt att ofördröjligen tillkalla uniformerad vakt och återföra mannen till ordningen. Mirakulöst nog lyckades Birger Fredriksson och hans vaktkollega i den 27-gradiga högsommarvärmen på nolltid trolla fram två militärgrå yllefiltar att svepa in den oklädde i. Kompisarna hejade på Filip, så han hette nog det.

Vad vill jag ha sagt med detta? Jo, det kanske kan tyckas märkligt när jag påstår att den numera utrotade arten ”fulla göteborgare” i mina öron hade en övervägande positiv klang. De hördes förvisso tydligare än alla andra, men de slogs inte eller ondgjorde sig på annat sätt. När midsommaraftonen var till ända, fortsatte de helgfirandet på olika håll i kommunen, sannolikt inte med små grodorna så lustiga att se, men dagen därpå var de på plats i bergen igen, en del förvisso rödögda som mörtar men på samma goda humör som under dag 1.

Kan detta att jag uppskattar göteborgare ha nåt att göra med att det, när jag växte upp i Årjäng, bland oss ungar var högstatus att så korrekt som möjligt kunna härma det göteborgska idiomet? Norska var också eftersträvansvärt, medan t ex stockholmska skulle ha inneburit högrisk för snyting. Tror jag, men vet inte, för det var aldrig nån som försökte.

Idag får man nog traska runt en god stund på publikplats innan man får höra ett ”la”, ”tyken” eller ”ännasom”.

Gazza Degato, vår hittills enda derbysegrare på varmblodssidan, vann faktiskt bara två lopp på sin hemmabana. Den första segern kom i debuten 6 april 2003 medan den andra lät vänta på sig till midsommarafton 2006. Bilden visar när han enkelt tar ner favoriten Makhtoub Jet/ Olle Goop. Trea där bakom är en annan Årjängshäst, tränad av Tom Horpestad även han, andelshästen Carl Dime, som den här dagen körs av Gunnar Austevoll. Tre veckor senare gjorde Gazza sin sista start här oss, i Årjängs Stora, men den gången blev det tidig galopp och u a g i resultatlistan.