Inga Magnusson
Reportage
MASSMEDIA FÖRTIGER
D´ä mycke nu!
Hösten med regn och rusk. Måste vi ha det så?
Pajasen i Vita Huset blev krasslig i corona. En våg av skadeglädje, den enda sanna glädjen, svepte över Sverige. Men machokillen med hår på bröstet reste sig snabbt från sjuklägret – lite lik Döbeln vid Jutas- och kastade munskyddet.
Lingona har åldrats. Slut för den här säsongen.
Men det som irriterar mig mest är detta: Knappt ett ord i massmedia om 80-ÅRSJUBILEET.
Ingen pratar om RIKSMARSCHEN.
År 1940 hade det stora kriget brutit ut, Norge och Danmark ockuperats medan Finland led svårt efter att Finska vinterkriget avslutats med en förödmjukande fred.
Landsfader Per-Albin hade fastslagit att vår beredskap var god. Tryggt att höra, men dåtidens Tegnell rekommenderade att svenskarna ändå skulle fortsätta att hålla sina kroppar i trim genom olika kroppsrörelser. Då kläcktes idén om Riksmarschen.
Vår rundnätte landsfader P-A slapp deltaga, han hade annat att stå i bl a som närvarande pappa i två olika familjer, ett dubbelliv som naturligtvis krävde sin man.
PÅ DAGEN FÖR 80 ÅR SEDAN
Men min egen far, järnhandlare Nils,36, som var monogam, ställde upp på torget i Årjäng den 10 oktober klockan 10 fm och erlade anmälningsavgiften 25 öre. Bredvid honom stod jag själv,10, och stampade, ivrig att ge mig iväg på en halv mils marscherande till Glada Hörnet längst norrut i Tvärdalen och samma sträcka tillbaka.
Vi var ganska många, vill jag minnas, som drog iväg denna strålande oktoberdag. En timme och fem minuter senare var patrullen Nils/Bengt åter på torget, vid ganska god vigör men med tio minuter akterseglade av min bror Göran,9, och Bertil Ford,10. Själv var jag till kokpunkten uppbragt av ilska, eftersom jag iakttagit att paret Gö/Be avverkat sin mil delvis springande.
Hade EU-domstolen i Haag funnits 1940 så hade jag säkerligen gått in med en anmälan. I min gammaltestamentliga gossesjäl betydde marsch förflyttning medelst gång. Att bryta mot den regeln var hårresande. Den som gjorde sig skyldig till ett sånt brott var absolut inte värdig att bära riksmarschmärket på sin jacka!
Att jag i 80 år gått och ruvat på denna hemlighet, detta skandalösa hedersbrott, har, som alla förstår, varit en belastning för mig såväl i privat- som arbetsliv. Var hade jag stått, dvs suttit, idag om jag sluppit tyngas av detta ok?
Men ganska skönt ändå, att få träda fram ur garderoben.
PS. Hösten 1941 hade Riksmarschen utvecklats till en Finnkamp. Den matchen vann Finland med utklassningssiffror. Till en liten del kan det ha berott på att farsan och jag inte kunde ställa upp den gången.
PPS. När jag nu googlar på ordet marsch, hittar jag att det finns ett besläktat ord språngmarsch. Tänk om Göran o Bertil inte alls bröt mot hederskodex idag för 80 år sedan? Tanken svindlar.
Nils skiftade år 1954 yrke, från järnhandlare till åkare i kompanjonskap med Erik Andersson Natt och Dag. Här poserar han utanför sitt hus i Bôtten med sin häst, köpt av Einar på Skålere. Einar påstod att hästen var den forna norske elittravaren Bondegutten, men det var kanske inte helt korrekt. Fast färgen stämde. Bilden har jag hittat i Tankesmedjans sjätte nostalgibok, som beräknas utkomma till 1:a Advent.
Marschen 10 oktober 1940 var faktiskt den enda idrottsprestation min far mig veterligt någonsin utförde. Han hyllade nog devisen att man ska sluta när man är på topp.
Skriv kommentar
