TANKAR INFÖR SKOLSTART

Några år, kanske bortåt 40, var jag en kugge i det stora Svenska Pedagogiska Urverket. Som lärare och byråkrat. Karriären inleddes i Köla, där jag verkade en hösttermin, först i Ånnebol och sedan i Rudsgården. Båda dessa lärosäten är väl nu nedlagda, ja, Rudsgårdens skola har rentav för länge sedan blivit lågornas rov. Terminen gav mig i varje fall en viss smak på läraryrket, fast vi nog mest höll till utomhus och spelade fotboll. Kanske just därför.

Att slumpen gjorde att de elever jag under de 40 åren hade framför mig i klassrummet, där jag satt i katedern som nån sorts profet, nästan undantagslöst var snälla och fogliga, tackar jag högre makter för. ”Satt i katedern” kanske inte stämmer helt, förresten. När jag gick provår i Stockholm fick jag av rektorn, den huvudansvarige för att de flesta av oss bedömdes duga till lärare, en rejäl åthutning för att jag satt på katedern. Han var teologie doktor, så han hade säkert rätt.

Jag följer dagens skoldebatt, inte speciellt noga men trots allt med ett visst intresse. Därvid kan jag bara konstatera att läraryrket jämfört med hur det var på min tid blivit bra mycket riskablare för utövaren.

TYPEXEMPEL
En unge påstås ha spottat sin lärare i ansiktet. Läraren tycks ha tagit illa upp och med ett fast tag om överarmen på spottaren (klämskada?) fört ut denne ur klassrummet. Naturligtvis kände sig eleven (och hens föräldrar) kränkta och anmälde övergreppet. Sådär en 10 tusen spänn torde kommunen få punga ut med.

Huruvida läraren kände sig kränkt, anges inte.

Säkert har jag missuppfattat just denna händelse. Skit samma! Det jag ville få fram är att jag själv nog skulle ha blivit lite småsur om någon elev spottat på mig. Kanske rent av kränkt.

SPOTTA I ANSIKTET
Men för inte alltför länge sedan, på min tid faktiskt, kunde två herrar efter en stunds gemytlig samvaro vid punschbordet samsas om att sluta titulera varandra ”doktorn” och ”direktörn”. Då kunde de titta vandra stint i ögonen varvid den gråhårigaste tog till ordet: ”Det kanske är dags att vi spottar varann i ansiktet och säger du. Jag är väl äldst. Jag heter Helmer. Tack ska du ha! Och skål!”

Brottsplats Solberga.

På andra våningen vid fjärde eller femte fönstret från höger låg det klassrum där jag förgrep mig på den stackars ligisten. Det känns gott att nu få lätta hjärtat.

BROTT OCH ÅTERFALL I BROTT
Ett par incidenter som säkert hade kunnat kosta min kommun slantar, erinrar jag mig. En slyngel på Solbergaskolan kan ha känt ömhet i axeln när jag hjälpte ut honom ur salen, men glömde öppna dörren. Dörrarna var delvis av plywood och det uppstod nån sorts resonans, en ljudeffekt som skrämde både klassen och gossen. Och mig. Men dörren höll.

JACKA PÅ KROKEN
En niondeklassare i Årjäng var högljutt ointresserad av skolämnet religion, varför läraren ringde på studierektorn, d v s mig. Ateisten mopsade sig även mot mig, ville inte ens ta av sig jackan, så jag avhyste honom ur lärosalen. I korridoren hängde jag upp jackan, med gossen i, på en klädkrok för att ha honom på plats när vi diskuterade läget. Han kved: - Jacka ä speller ny! Å dyr! - Dä gir ja faen i! röt jag . Inte fint sagt, men så sa jag.
Det bör påpekas, att eleven var av den spensliga typen, annars hade jag nog inte vågat mig på honom.
Dessutom är jag gravt konflikträdd.

Det känns lite gott att veta att det som hette Förbundsskolan bytt namn och i stort sett jämnats med marken. Därför finns inte den hängare kvar på vilken jag spetade upp en liten försvarslös stackare för 50 år sedan. Min ursäkt godtogs långt senare av den upphängde i samband med att vi gemensamt firade Årjängs Marknad. 

Dessa två kränkningar är de enda jag mig veterligt har på mitt samvete. Solbergafallet får väl läggas i mappen Ouppklarade brott. Den som kunde ha blivit målsägare i Årjäng har i vuxen ålder kontaktat mig, inte för att ge mig en snyting utan för att framföra ett tack. Det låter fake news, men det är det inte. Påstod han mådde bra. ”Behövde nog en tankeställare”. (Kanske sa han så bara för att vara snäll).

Vederbörande föräldrar fick sannolikt aldrig vetskap om kränkningarna. Själva K-ordet (Kränkt) användes heller inte så ofta förrivärlden.

Jag är inte stolt över mina felsteg, snarare lite skamsen. Skulle inte göra så idag.

Min fasta förvissning är i alla fall att jag genom att inte längre sitta vare sig i eller på katedern sparar goda pengar åt kommunen. Skattekronor som kan användas bättre.

Tycker att jag på detta sätt tar mitt ansvar.
Så är det.