FRÅN SJUTTONTUSEN TILL NOLL

En varm korvgubbe minns

En anslående vy av Årjängstravet söndagen den 18 juli 1954. På den bergknalle där fotografen placerat sig finns numera Nordeuropas garanterat enda travmuseum. Marita heter hon som styr och ställer där. (Oavsett vad som sägs här nedan har i sanningens namn detta foto visats en gång tidigare, då liksom nu i Årjängsportalen, som ju är ett medium i ständig framkant).

När vi på lördag slår upp portarna för V75-dagen, årets absoluta höjdpunkt för Årjängstravet, blir det av kända skäl inför 17000 färre traventusiaster än vad vi (inte) kunde räkna in vid Frances-galan den 18 juli 1954. Det där (inte) finns med i ärlighetens namn därför att det saknas en officiell siffra på antalet åskådare vid brakfesten -54. När tävlingarna skulle ta sin början runt 13-snåret var trycket vid insläppet nämligen så starkt att man nödgades öppna portarna och låta massan välla in helt utan kontroll. De första 14000 hade dock vid det laget hunnit erlägga sin 2-kroning i entré.

SVETTIG GALA
Av mina 60 Stordagar är detta den svettigaste jag upplevt. (Tävlingsdagen med Årjängs Stora kallas i Nordmarken alltid så. Stordagen. Med versal!) För första –och sista – gången i mitt liv fungerade jag som korvförsäljare. En Sibyllakorv, utan bröd men med senap, kostade 50 öre och jag uppfattade det som att var och en av de 17.000 på ett oförskämt påträngande sätt krävde mina tjänster inte en utan flera gånger under dan. Pust!

SNÖPLIGT FÖR SOMLIGA
Men de två heaten av galans storlopp hann jag med att uppleva. Lade en plywoodskiva över korvlådan, klängde upp och fick den ypperligaste överblick över Frances Bulwark och Sören Nordin, när de långt ute vid staketet utklassade Guy Spens/ Ragnar Thorngren trots 60 meter tillägg över 1600 m. 1.18,3 med voltstart räckte gott och väl. Stormande jubel från 14.000 av de tillstädeskomna, men nedåtriktade mungipor på 3.000 snopna göteborgare som nån vecka tidigare på Åby sett Guy Spens sätta ett grant europarekord för valacker och med den minnesbilden för ögat investerat tungt på totalisatorn.

Heat 1 efter ett halvvarv. Sören Nordin har valt det ytterspår som i vanliga fall var reserverat för den energiske nordsvenske snabblopparen Palej och hans partner Sven Andersson, Åmål. Det påstås, naturligtvis bara ett påhitt av elaka tungor, att de nån gång var så långt ut att det flög flisor ur trästaketet.

Mäster, som Sören rätt ofta kallades, behövde liksom Sven faktiskt sällan köra spårsnålt med sin överlägsna stjärna. Segern bärgades ändå. Redan här han full koll på allting.

PS. Känns uttrycket social distans igen? Vad skulle Tegnell ha sagt? Men han var väl knappast statsepidemiolog vid tiden för galan, eftersom han ännu inte var född.

PPS. Inte vet jag om bildkvalitén räcker för att se det, men litet till höger och snett framför lilla toton framträder en vit fläck. Det är jag själv, korvmånglaren, ovanpå korvmojen i en så tidigt på dagen inte alltför senapssolkad tjänstejacka. Att få känna sig som en del i en 17000-hövdad gemenskap, det var Stort.

FOTOFYND I SKRUBB
Att publiktillströmningen varierar mellan 17.000 år -54 och innevarande års 0 (noll), det kanske i sig kan vara ett incitament till en krönika. Men för min del är det i stället ett knippe fotografier från 54 års gala som triggat igång de värkbrutna skrivarfingrarna. Bilderna är tagna av honom som 1954 fungerade som målfotograf, den vid det tillfället 17-årige Sven Setterlind, som sedan utan att säga ett knyst legat på det ovärderliga fotomaterialet i 66 år. Negativen hade nog även i fortsättningen fått samla damm i en skrubb i hans taklägenhet på Hagaborgsgatan i Karlstad, men som ordförande i nostalgisamfundet Årjäng Förr (där även jag är medlem, prospect member) kände han sig av sitt känsliga samvete manad att leta fram dem under en coronalång eftermiddag i våras. Detta är första gången de visas för en större allmänhet. Håll till godo! Kvalitén kanske lämnar en del övrigt att önska, men det beror på att dåtida färgfilm på intet sätt kunde matcha de SIM-kort varje förskoleunge har i sin telefon i dessa de yttersta av dagar.

Sven Axel Setterlind,83, uppfödd på Hotell Central vid torget i Årjäng, var från späd ålder gravt fotointresserad och erövrade med hjälp av sin Leica fina priser i åtskilliga fototävlingar. Eminent är ett adjektiv som passar utmärkt i sammanhanget.

Från sin plats i måldomartornet har unge Setterlind fångat sina fotografkollegor som - i gammaldags svartvitt - förevigar segerekipaget. Den tunnhårige kan vara NWT:s Perman. Mycket fint folk deltager i firandet. Längst till höger underhåller sig travsällskapets ordförande, häradsdomare Thorvald Svensson med fru Eklund på Väsby stuteri, ägare till Frances Bulwark. Den andra damen är Sörens fru Astrid, som till vänster har Hugo Einarsson och givaktstående John Jocke Persson. Mellan dem är direktör Martin Eklund på väg framåt. Bland gossarna vid räcket tycker jag mig kunna urskilja Nissen Einarsson, Hugos pojk.

Fotnot 1. Den i bildtexten omnämnde Martin Eklund kan absolut sägas ha varit en maktfaktor i svensk travsport, men när han 1965 försökte komma in på stallbacken i Årjäng för att hälsa på sin Frances Nibs blev det tvärstopp. En inte på minsta sätt starstruck Gustaf Gustafsson Walcott i porten hade fått order att bara släppa in personer med giltigt inträdeskort. När Eklund talade om vem han var och vilken ställning han innehade, var Gustaf benhård: - Å hur ska jä vete att di ä den? Åhöra vittne var Stig Carlénsson som vidarebefordrade det sedermera nästan bevingade uttrycket till mig och eftervärlden.

Fotnot 2. Det bär mig emot att tjata om covid 19 och sånt elände men jag har ett tips: När det ska lättas på restriktionerna kan travet börja med att öppna för publik under breddagar, då man kan förvänta sig att trängseln inte är alltför oroväckande. Eller varför inte ett vardagstrav på Solvalla, kanske en tisdag med Kriterie-kval, då brukar det vara gott om plats.