Inga Magnusson
Reportage
APROPÅ ALGOT
I vårt travprogram har aldrig tidigare visats ett skolkort. Att så sker nu beror på att ALGOT SCOTT i helgen blev invald i Hall of Fame. Men Algot är väl inte med på bilden från 6/5 1943? frågar man sig. Nej, men BÖRJE ELIASSON är det. Han är den längst bak med mycket hår, inte överlärare Anders Walfrid Mellby som bara hade två ömt vårdade testar. Själv är jag fyra från vänster i tvärrandig pullover. Ser snäll ut, men det är en synvilla. Ett steg till höger om mig står en blivande huvudstarter och hästägare (Prince Netted) Sven Andersson, Sven på Arnes, Östtomta och Trollhallen.
Börje kom till klassen i årskurs 5 från Åmål. Stor, fräknig och rödhårig. Vi följdes sedan åt under skoltiden och tog realen samtidigt 1947. Ett brinnande fotbollsintresse gjorde att vi efter skoldagens slut ofta träffades för träning på ÅIF:s arena, där travets besiktningsvolt nu ligger. Börje stod alltid i mål, tung, lång och reslig som han var. Nån panter var han dock inte utan han fällde sig långsamt liksom en fura åt sidan i stället för att kasta sig. I juniorlaget hade han svårt att platsa, men då grundade han SK Tärnan, en konkurrent till ÅIF junior. Snygga dräkter inköptes och några matcher blev det. En resa lär ha gått ända till Åmål. Det fanns rälsbuss på 40-talet.
Efter realexamen försvann klassen åt olika håll. Det mest överraskande yrkesvalet gjorde Börje. Han tog jobb hos travtränare Rikard Lorentzon, fågelvikingen som vid den här tiden varje år kämpade med Paul Albinsson om championtiteln i Årjäng. Visserligen hade vi väl pratat trav på rasterna, men Börje hade aldrig verkat särskilt engagerad. Det hade inte en annan av killarna i vår realklass heller, Rune Thuresson, som verkligen hamnade i sportens centrum så småningom, ordförande i travhästägarnas förening, svensk mästare med Frances Marie m m.
Lorentzon var som sagt stor under slutet av 40-talet, så stor att han etablerade en filial på Färjestad, där Börje blev föreståndare. När kristendomslärare Frasse och de andra stofilerna på läroverket blev för tradiga och solen sken gav jag mig ledigt, äntrade min Tellus och cyklade ut till travbanan. Av hästarna minns jag speciellt den enormt store Redmondson, bakom vilken Börje och jag i tränarkärran satt och filosoferade varv efter varv efter varv. Hur det gick till att i lopp köra en sån mastodont utan tillstymmelse till sikt framåt, fattar jag inte. Rikard måste ha manövrerat på instinkt.
Efter sejouren hos Lorentzon flyttade Börje till Mölndal och Algot Scott. När jag våren 1960 fullgjorde ett s k provår i Stockholm hade han och Totte Lantz ansvaret för Scotts filial på Solvalla, cirka ett dussin hästar. Då passade det utmärkt att grensla Svalan (jag hade kommit upp mig och körde moped) ut till Valla och Börje. Solen sken beständigt, men vilka hästarna var, minns jag inte.
Nån framstående löpkusk blev Börje aldrig, men en handfull lopp vann han, jag vet inte hur många. Hans ett par år yngre bror Bengt däremot hade större framgångar och blev proffstränare på Åby.
Detta alltså sagt apropå att Algot tagit plats i Hall of Fame. Utan medhjälpare som Börje Eliasson hade han nog inte hängt där idag. Grattis, gamle klasskompis! På min Wall of Fame har du en given plats.
Skriv kommentar
