VITTNESBERÄTTELSE

(KROKENS BLÄDDER lördag 11 juli 2015)

Inalles har 136 Memorial, Heat- och Sprinterlopp (73+26+37) avverkats i Årjäng. Av dessa har jag på plats upplevt 135, missade bara Miss Golden 1962, men såg från berget, där museet nu finns, hur hon lagerkransades efteråt. Bara i entréavgifter borde detta ha knäckt även den sundaste ekonomi. Men så är det inte.

MEMORIALET

1942 (Ovak) och 1943 (Kjapp) fick jag se vinna sina Memorial tack vare den humane väktaren, indelte soldaten Årmans förmåga att titta åt ett helt annat håll när unga slynglar smet in genom ett hål i staketet. Sen letade vi totolappar som s k fulla gubbar (utrotningshotad art som fanns på 40-talet) strödde runt sig på backen. Enstaka gånger hittade man en vinstbong som förstärkte den magra kassan.

Från och med Lisette 1944 har jag i en eller annan form haft någon sorts arvode för mina travbesök. Det har varit i olika befattningar, som springschas, korvhandlare, säljare i toton, utbetalare (hemskt, såg inte en travhäst på hela dagen!), tidtagare, journalist (NWT, Bohusläningen m fl), fotograf, speaker (1963–1996) och efter försöksutskrivningen från måldomartornet fri skribent i travprogrammet fram till pensionsavgången, som beräknas inträffa i oktober detta år. Vad minns jag då av dessa 135 evenemang?

Ett och annat. Innan blodtypningen kom på 1960-talet var det alltid en massa snack om härstamningar, falska eller äkta, så fort ett kallblod sprang lite fortare än sina kamrater. Att t ex Runsy trots flera försök aldrig kunde vinna EP:s skadegladde många som ”visste” att travdrottningens rätte pappa egentligen hette Hallåman, en medioker varmblodshäst. Sent omsider slogs hon också ut ur travstamboken.

Lisette, vinnare 1944-45, som i travprogrammet uppgavs ha Ceres eller Ulrik (hm!) som pappa fick lämna travbanorna redan 1946 på grund av avvikande typ. De pengar hennes 100 segrar inbringat fick dock ägaren behålla. Jag minns henne i alla fall som en enastående travare, som alltid startade med mångfaldiga tillägg (1945 hela 240 meter) mot sina inte fullt så blåblodiga motståndare.

Naturligtvis var det genom åren hemmahästar som väckte publikens entusiasm. Solo Nick 1955 var den förste, Solelsa 1957 och Stellan 1958 följde därefter. Sven Skogh och Skogsbläsen bejublades våldsamt 1969, innan loppet på 70-talet öppnades för norrmän, vilka förstås tog för sig ordentligt. 1981– 86 blev det nordmarkstriumfer igen (Skogsdrutten, Bayi och Listjärn), men sen har det mest varit utsocknes, bortsett från Sörsätra -96.

Så här såg det ut i fjol, om nu närminnet skulle svikta på nån av de 14.000 som var på plats.

ÅRJÄNGS STORA

FRANCES BULWARK, galans huvudperson 1954. Om henne är allt redan skrivet.

SÖREN NORDIN, ständig gäst på 50-talet, hade alltid sina hästar skinande blanka, en fröjd för ögat. Vann nästan alla skiljeheat han deltog i. Från ett av hans vinnartal vid den obligatoriska söndagkvällsbanketten minns jag av någon anledning hans ord om hur man fostrade barn och hästar efter samma grundläggande metod: Hårda nypor.

GAY NOON /Gunnar Nordin kunde 1955 inte ge Seger/ Gösta Nordin 40 meter i heat I, men slog ändå svenskt rekord med 1.17,9 volt. Stockhalt efter loppet, stapplade på tre ben in i stallet, kom ut efter en timme, behandlad (sprutad, sa expertisen) för hältan. Idag, 60 år senare, hade nog ingen veterinär låtit honom komma till start i heat II, där den otroligt tappre lille kämpen f ö galopperade tidigt. Heat III som vanligt till Sören (Codex).

BOETT 1976, den populäre Skrot-Kalles bildsköna fux, drog ner stormande applåder när han satte in slutstöten mot Nick Scott/Bertil Rogell 100 kvar. Ståpäls!

CALLIT, den äkta nordmarkingen, Karlandas stolthet, världsmästaren, producerad hos Sigurd Nilsson i Skräne, tog 1987-88 två raka med Kalle på Trappa i vagnen. Väntade segrar, men bejublade ändå av de många fansen, som gladdes åt att få se honom på hemmabanan. I vanliga fall tävlade han ju på betydligt högre nivåer

COPIAD 1994 höll på att bli ett offer för den lösa innerbanan i stallkurvan. Han schabblade till, men hittade benen igen men fick inget riktigt grepp på Bicycle/Dagfinn Aarum förrän i sista stegen. Efter några andlösa minuters målfotogranskning visade det sig att Erik Berglöf fått sin 1000:e seger i karriären. Hela Värmland jublade med Erik och Stall Succé (Conny Evensson och hans kompisar).

SEBASTIAN K, världsrekordhästen, var helt outstanding 2013. Banrekord 1.09,6. Imponerande. Åke Svanstedt en mästare som senare drog västerut och visade sin gröna rygg för amerikanska konkurrenter.

STEINLAGER 2004-05 är trots allt något alldeles speciellt. Han och Per Oleg Midtfjeld kom från vår grannbana Momarken (en bana som norska travpotentater nu vill lägga ner, jag har aldrig hört något så befängt! Byt skrivbordsfolk!) och med sig hade de en fanklubb av ungdomar som extatiskt hyllade sina idoler. 2005 skedde detta efter en dag av envetet strilande regn, men jag tror ingen i den unga skaran hade observerat den usla väderleken. Detta var det närmaste en religiös upplevelse jag kommit under mina 135 storlopp, sanna mina ord!

Medan övrigt folk huttrar under sina paraplyer och fotografen är drypande våt ända in på kallingarna, knäfaller Steinlager Fan Club inför sin idol. Ett magiskt ögonblick!

Det kan på bilden se ut som om Hans Gunnar Lindskog jobbar som värste auktionisten, men så är inte fallet. Den forne karlstadspôjken är i full färd med att till barnaskocken slänga ut godispåsar. Hans G kommer på lördag igen som uppskattad presentatör till banan han trivs så gott på. Välkommen!