Inga Magnusson
Reportage
BLÄDDER 5
Vi har under de senaste månaderna tvingats notera ett antal ruskiga olyckor inom travet. Jim Frick är den som råkat värst ut. Egentligen förundras man över att det inte är oftare som tillbud får svåra konsekvenser. Det rör sig i alla fall om tävlingshets och djur som i flock störtar fram i 40-50 km/tim medan marginalerna mellan sulkyhjulen är minimala.
Från mina nästan 74 år vid Årjängstravets staket minns jag en handfull körsvenner som avlidit i samband med tävling men ingen av dem som följd av olyckshändelse. Det är i stället anspänningen, stressen i tävlingsmiljön som skördat offer. John Högberg, proffstränaren från Koppom, är den mest namnkunnige. Och Erik Persson, förstås, men det hände på Färjestad.
Den första häst som dödsstörtade i Årjäng var (1940) en som hette Calumet Jenny och kördes av Paul Albinsson. Det skedde i stallkurvan. Ett dussin år senare fick Irak Will koller, slet sig loss från Evert Jakobsson och rusade blint bortre långsidan rakt fram och in i en hög sprängsten som låg just där traktorn numera står parkerad. Utöver dessa två har ytterligare ett fåtal travare av olika medicinska orsaker säckat ihop på banan, något som varje gång känts lika olustigt.
När det i högtalaren varnas för lösa hästar får man alltid hjärtat i halsgropen. Senast det skedde var vid lunchtravet 5 maj, då Turboson gjorde sig kvitt sin kusk Jerry Nilsson och stack iväg. På ett så föredömligt sätt att det gav en belöning på 500 kronor kastade sig Terese Nevland över banan, högg tag i en töm och stoppade hästen efter ett par piruetter. Se bild!
En annan gång, fast drygt 50 år tidigare, kunde det ha gått det ha gått riktigt illa för Eskil Pettersson, när han hamnade under 600 kg Fjällpigga på exakt samma ställe där Turboson slet sig. Det gick bra den gången men det gjorde det inte i Östersund tre veckor senare, när det massiva landslagsstoet återigen ”riste” och gick baklänges. Eskil klarade sig helskinnad men hästen bröt nacken.
Säkerhetstänkandet är numera betydligt mer utvecklat än det var förr. Skyddsväst på! Jag ryser fortfarande när jag tänker på den sarg i form av ett järnräcke, typ järnvägsräls, som Färjestad hade några år. Dock utan olyckor, vad jag vet. De träräcken som fanns på de flesta banor, var kanske flisiga men inte fullt så riskabla, men nu är även de borta. Idag får inga stolpar eller andra fasta hinder finnas närmare banans innerkant än 5 m, något vår redaktions security controller efter en besiktning kan vidimera i varje fall beaktats av Årjängstravet.
Med ett allt mera uppdrivet tempo i loppen skulle man kunna förvänta sig att olycksstatistiken pekade rakt uppåt. Det är lyckligtvis inte så. Förklaringen är att de flesta kuskar idag är avsevärt proffsigare än de som tävlade för 50-60 år sedan. Och lättare. Om rätt många kuskar i forntiden med råge vägde in i boxningens supertungvikt (över 91 kilo) så har de flesta av våra nutida catchdrivers inga svårigheter att platsa i lätt welter (60 – 64 kg). Det kan säkert ha betydelse om man skulle dråsa i backen.
Skriv kommentar
