Start
Nyheter Nyheter Insändare
fb
Debatt/insändare Kalender Företagsbloggar Blogglänkar Länkakatalog RSS

PARAMETERALLERGI

Ibland – men inte ofta - läser jag travbasen Johan Lindbergs veckobrev. Så var dock fallet vecka 40. Likt alla skribenter med tyngd talar han förstås om olika parametrar, ett ord jag av någon anledning är gravt allergisk emot. När en text inleds med det ordet, får jag onda aningar.

Den här gången, vecka 40, besannas aningarna, när det per omgående dyker upp ett ord som arenaupplevelser, kopplade till kommande V75-dagar. Med kalla rysningar efter ryggraden får jag företeelsen rockorkestrar i åtanke. Vi utsattes för ett dylikt trauma för några år sedan och var på vippen att drabbas även häromåret. För oss enkla själar är en V75-dag i Årjäng i sig självt en arenaupplevelse som absolut inte behöver, eller får, kryddas med ovanifrån påbjudna jippon. Allt annat ljusgrönt ståhej räcker långt. I detta påstående tror jag mig ha åtminstone 10.000 följare, de som år efter år ser lördagen i mitten av juli som det värmländska travårets höjdpunkt.

Är det nån som tror att de här 10.000 sommarklädda kamraterna står och väntar på att en rockorkester ska dra igång?

Vem som kläckte termen POKALÅRET vet jag inte. För mig doftar ordet pokal 30-tal. Finns det nåt som är mindre modernt än dammsamlande smaklösa pokaler? Travsportsmän i äldre dar, och framförallt deras städansvariga kvinnor, har suckat och gråtit över fyllda vitrinskåp med eländet i långliga tider. Nu är jag väl inte så korkad att jag tror att 2018, pokalåret, kommer att översvämmas av Sporrongs produkter, nej det är inte det jag menar, men termen POKALÅRET, hur hittar man den?

Min egen pokalsamling är väl inte så imponerande. Den inskränker sig till 1 st c:a 7 cm hög tennpokal, erövrad i mycket skral konkurrens vid en skidtävling 1936. Den iakttogs senast, illa tilltygad, i morsans hönshus runt år 1950. Var finns den nu, säg, var finns den nu? (Nu slår det mig ; kan jag vara avundsjuk på alla som har riktiga, rejäla pokalsamlingar?)

När vi nu är inne på framgångar i skidspåren, kommer jag tvärt in på det gamla talesättet SKADEGLÄDJEN ÄR DEN ENDA SANNA GLÄDJEN. För maken till den illasinnade jakten på Therese Johaug får man verkligen leta efter. Herregud, va´ många dopingexperter det finns och alla har haft detta klart för sig hela tiden! Vad har tjejen gjort? Jo, hon har kladdat på en salva på sönderbrända läppar, en salva som innehåller nån anabol steroid med varningstext på tuben och allt. En oförlåtligt klantig idiot till landslagsläkare har köpt och gett henne medlet, som hon säger sig ha tagit i god tro. Jag tror henne. Men naturligtvis borde hon själv ha läst innehållsbeskrivningen, förvisso är det så.

Ingen rök utan eld, är ett annat sånt där talesätt, ofta använt i skadeglatt syfte. Men inte ens den skadegladaste av de glada kan väl inbilla sig att Thereses suveräna framgångar i spåren beror bruk av kriminellt läppglans? Att sen förskrivningen av astmamedicin i norska skidkretsar nått en sån gräns att många måste har frikort på apoteket, det är en helt annan sak.

Nej, jag säger som Skarplöth skulle kunna säga: Vi på toppen är infamt påpassade. Men när alla parametrar mot kvällen är hoprafsade, lägger vi oss ändå med ett gott samvete som huvudkudde. Läpparna, torra och såriga efter en lång dags dösnack, smörjer vi med fet, gammaldags cerat av kvalitetscertifierad typ utan främmande tillsatser.

16 oktober 2016

Skriv kommentar
Dela med andra!