Start
Nyheter Nyheter Insändare Debatt/insändare Kalender Företagsbloggar Blogglänkar Länkakatalog RSS

Mor ror, far är rar

JUBILEUM IGEN!

Tiden, den bara går. Till min förvåning ser jag i tidningen att den svenska folkskolan i år fyller 175 . Etthundrasjuttiofem! En vandringsutställning som belyser detta visas just nu på Valdemarsudde, om nån råkar ha vägarna förbi där och vill kika på gamla grejer. Och jag som inte ens vet var Valdemarsudde ligger!

HUNDRAÅRSJUBILEUM
Det känns faktiskt ganska konstigt att ha varit med och under högtidliga former ha celebrerat 100-årsdagen av den här skolformen. Ja, egentligen deltog jag inte fullt ut i firandet, för när vår femteklass våren 1942 tillsammans med resten av Årjängs skola drog till kyrkan för att repetera körsånger inför jubileet fick två av skolans uppskattningsvis 150 elever stanna kvar i sin sal och teckna, eftersom musikmagister Rinstad bedömde dem som tondöva (?). Jag var den ene, klasskompisen Bengt Danielsson, son till målare Erik, den andre. Vi hade inte det minsta emot att bli särbehandlade, men märkligt var det, för åtminstone jag var definitivt inte i målbrottet och har faktiskt inte hunnit nå den gränsen än i denna dag. Och tonsäker visade jag mig verkligen vara när jag ett dussin år senare blev en hejare på stamsånger som ”Hej, tomtegubbar slå i glasen”, ”O, gamla klang och jubeltid” och ”Hur länge ska vi sitta här med tomma”. Jag vill minnas att mina tolkningar av ”Nordmarkingar ä vi alla, släkt mä travhäst och baggen” och ”En värmlandspôjk han kan” väckte allmänt gillande.
Fast hovsångare hade jag nog trots allt aldrig blivit. Inte hovslagare heller (ryggen).

FRÖKEN MÅSTE VARA FRÖKEN
Tänk, hur det var! Jag minns att jag redan före skolstarten ivrade för att morsan skulle lära mig läsa, men det vågade hon inte för hon var rädd att inlärningen skulle bli felaktigt, opedagogiskt, genomförd. Därför tror jag inte jag ens kunde alla bokstäver, när Hulda Andersson med hårknut i nacken, sträng men rättvis, fick bruka sina pedagogiska kunskaper på lille rundnätte Bengt. Fröken var hon, liksom alla småskolefröknar tvingades vara. Den fröken som fick för sig att ingå äktenskap, miste jobbet. Jojomen! Ett jobb som ekonomiskt och statusmässigt sett låg långt efter vad som tillkom en folkskolelärare i klasserna 3 – 6. Och magistern, han hade full rätt att gifta sig med vem han ville utan att bli arbetslös. Så var det!

BLÄCKFLÄCKAR
Kulram hade vi inte på min tid, det var ett föråldrat hjälpmedel. Griffeltavlor likaså. Att bli förvisad till skamvrån behövde ingen befara. Men bläckhorn och stålpenna nyttjade vi, vilket ofta syntes på fingertoppar och bänkskivor. Detaljrika planscher var nästan alltid uppsatta bredvid svarta tavlan. De gav stoff för fantasin, när lektionerna blev för enformiga. Morgonbön med knäppta händer inledde skoldagen och nåt liknande avslutade den. Att för naturbehov lämna salen under pågående lektion var nästan uteslutet. I småskolan hände det därför enstaka olyckor med läckage. Jag var ytterst nära denna skam ett par gånger. Toaletten i källaren var annars hypermodern, en rad om 6,7 vattenklosetter med plywoodväggar emellan men utan dörrar plus en pissränna med strilande vatten. Flickornas avdelning vet jag inget om.

TUFFA KILLAR MED LIVSTYCKE
Även gossar hade i klass 1-2 livstycke med strumpeband och irriterat kliande långstrumpor i ylle. Skolaga var fullt tillåten, även om Hulda aldrig behövde tillgripa det korrektionsmedlet. Magister Mellby däremot kunde i anfall av ilska slå av pekpinnen i skallen på den elev som inte raskt nog fattade att 7 gånger 8 är 56. (Nog är det väl 56?). Huvudräkning hade vi väldigt ofta, nästan dagligen, och rättskrivningsövningar. Båda dessa grenar verkar tyvärr vara försummade i dagens skola. Det var bättre förr.

BOKSTAVSBARN UTAN STÖD
Nästan varje vecka fick vi som hemläxa att öva in en psalmvers, vilket nog var ett stort bekymmer för de lärjungar som numera kallas bokstavsbarn. Dessa hade det överhuvudtaget svårt i skolan, eftersom ingen extra hjälp fanns att tillgå för dom. Kvarsittning, att tvingas gå om en årskurs, hotade sådana ungar, en nesa som de fick bära med sig framöver i livet.

TORSKEN INTE BENFRI
Just hösten 1942 införde Årjäng som en av de tidigaste kommunerna i landet skolbespisning. Vaktmästarfrun Fanny Rosell skötte tillagningen och som matsal användes ett rum bredvid träslöjdsalen i källaren. Särskilt minns jag att vi då och då fick torsk, stor sådan kokt i en jättegryta. Fanny delade upp fisken i lagom stora stycken. Det gillade de flesta inte, eftersom vi var rädda för benen. Åtminstone jag var hemifrån bortskämd med att morsan rensade bort allt vasst. Blodpudding och olika soppor gick lättare att få ner.
Det var bara barn som hade lång skolväg som fick äta kommunalt. Övriga, de som bodde på Kyrkåsen t ex eller längs Storgatan, fick knata hem till mamma. Bôtten, där jag bodde, var så långt från skolan att jag och mina två bröder fick äta hos Fanny. Mindre bemedlade åt gratis, övriga betalade, om jag minns rätt, 40 öre per dag. Vår familj låg nog på gränsen till frikort, och möjligen hade vi nån sorts rabatt. Jag tror att alla flerbarnsfamiljer hade reducerad avgift.

Nu slår mig en tanke: Vart tog teckningarna som konstnärsparet Bengt & Bengt lade ner sina själar i medan alla andra musicerade i kyrkan? Dessa alster borde väl egentligen ha en plats i vandringsutställningen på Valdemarsudde?

Att har förmånen att publicera en bild av Anders Walfrid Mellbys femteklass av år 1942, det är inte alla förunnat. Chansen lär aldrig återkomma. Här är den i alla fall. Alla är iförda tidsenlig gymnastikklädsel.

23 SÅNGARE, 2 TECKNARE

Klass 5 i Årjäng våren 1942.
Bakerst fr v: Nisse Lindbom, Sigvard Jansson, Tore Bergström, gympalärare fru Sandblom, Börje Eliasson, Bengt Danielsson och Bror Erik Sandsjö.
I mitten: Bengt Kroken Nilsson, Sven Andersson (Stjärnhallen), Inger Zetterman, Maj-Britt Vedin, Ann-Mari Strömstedt, Karin Johansson, Ruth Erkenfjord, Gunnar Lindström och Bertil Andersson Ford.
Främsta raden: Anna-Lisa Mellqvist, Birgit Persson Ford, Natty Andersson, Gun Sandberg, Gunvor Axelsson, Ulla Bäckman, Gerd Danielsson, Karin Svensson, Inga-Lill Johansson och Carin Herrström.

3 april 2017

Skriv kommentar
Dela med andra!