Inga Magnusson
Reportage
HEMSKA PJÄSER
Kroken förfasar sig
I dagens tidning (11/12 2015) ser jag två lyckliga golfjuniorer som funnit dels formen och dels varandra. Gläder mig med dem! I näven håller de var sin pokal, en smaklös och totalt meningslös pjäs av en typ som de under sina kommande karriärer stelt leende torde få ta emot massor av. Stackars ungdomar!
Vad gör man av plåtskräpet? På vinden eller i källaren? Containern märkt deponi? I värsta fall på en mastodontisk hylla i vardagsrummet.
Av sportgrenar jag själv kommit i kontakt med har jag med tillfredsställelse noterat att man, åtminstone i modern tid, sluppit se sånt här elände. Istravet är ett exempel, där nyttovaror typ selar, filtar, skruvdragare och brödrostar lämnats över till glada pristagare. Hade man skött sig på fotbollsplanen bjöd Sture på Pommac och bananbakelse på Centrum. Inom bridgen hade vi länge glöggmuggar av tenn som priser, fullt användbara åtminstone runt en storhelg om året. Men vem korkar upp nåt festligt dryckjom och häller det i en plåtpokal?
Och som den ansvarskännande husmor jag är: Vem dammar och putsar glittret en gång i veckan? Är det inte bättre att hjälpa ungarna med läxläsningen? Jag bara frågar.
Nu kan det kanske misstänkas att jag helt enkelt är gravt avundsjuk mot alla som presterar på topp och platsar på pallen. Visst är jag det! Men samtidigt vill jag bara påpeka att även jag erövrat en pokal! Som 6-åring vann jag ett skidlopp om 400 m med start o mål på Marknadsplatsen! Tvåa var Bertil Ford och trea Sven Lindgren, 5. Inga flera deltog. (Troligen var det nåt fel på tidtagningen för Bertil var flera klasser bättre än mig, egentligen). Pokalen, en decimeterhög pjäs i tenn, har länge stått illa tillbucklad i vår vedbod, men när jag nu letar efter den för fotografering., är den försvunnen. Kan den ha hamnat i Furskog?
På min tennpokal vill jag minnas att det stod Sporrong. Vid googlande ser jag att företaget fortfarande är i högsta grad aktivt. Men snälla Sporrong, kan du inte förnya dej en aning? Allt luktar ju 1930-tal, åtminstone i min känsliga näsa.
Gustaf Östeby hade samlat på sig en imponerande uppsättning hederspriser, där flera rent av var av lödigt silver. Hustru Runa hade ett bestyr med att dammtorka och polera. Bilden, som Bertil Danielsson knäppte år 1966, har vi hämtat från Årjängs kommuns bildbank, en veritabel guldgruva, tillgänglig för alla.
Ett hederspris som väl knappast misspryder något rum, är Leif Anderssons vackra snideri, för vilket Sigurd Olssons Solelsa lär ha stått modell en gång i tiden. Men Årjängs Stora Sprinterlopp eller Erik Perssons Memorial vinner ju ingen så ofta att det ställer till problem i hemmet.
Skriv kommentar
